Fanatisk Film

Recension: Mammoth

2012-03-01T15:02:00.000+01:00

Eftersomjag nyligen fick för mig att jag skulle börja samla på djurskräckfilmer i någotmer organiserad form än vad jag har gjort tidigare införskaffade jag den härfilmen. Mammutar är väl inte det vanligaste att bygga en sådan här film påtäckte jag så det skulle kunna vara kul! Nu var det väl inte en djurskräckfilmi den bemärkelsen och det framstod som ganska uppenbart redan efter någraminuter. Eller rättare sagt, redan musiken vid menyerna på DVDn avslöjade attdet var frågan om någon sorts ungdomsfilm. Dessutom var Sci-Fi Channel involverade i produktionen vilket också innebar atteventuella skräckförtjänster skulle bytas ut mot inslag av science fiction! Ochmycket riktigt, filmen går ut på att någon form av utomjordiskt liv kommer tillvår planet, tar en infrusen mammut (ett föremål på ett museum) i besittning.Därefter går nämnda mammut bärsärkargång i omgivningen. Myndigheterna skickar utsina ”men in black” för att undersöka och tysta ner saken. Till slut blir deten kamp mot klockan eftersom man, från myndighetshåll, kommer att utplåna heladen lilla staden från jordens yta om man inte klarar av att besegra det väldigadjuret. Man ska som sagt vara medveten om vilken målgrupp filmen vänder sigtill och absolut inte räkna med att bli skrämd eller ens överraskad någon gångi filmen. Har man detta i bakhuvudet kan man vara lite extra förlåtande mot deöverspelande skådespelarna och den serietidningsliknande handlingen. Det finnsinget som helst djup någonstans, men är man ett fan av djur(skräck)filmer ochdessutom science fiction på en lite tramsigare nivå kan man helt klart räknamed att bli underhållen i någon timme.

5/10

Recension: Scanners - 1981

2012-03-01T13:35:00.000+01:00

Scanners

Regi:David Cronenberg

1981

Thriller

Darryl Revok ärden mäktigaste av alla så kallade scanners. Han kan med tankens hjälp påverkasig omvärld på ett sådant sätt att han i det närmaste är ostoppbar. Han lederen organisation vars mål är att uppnå världsherravälde med sig själv somsjälvklart ledare. För att infiltrera denna organisation skickar forskaren Dr.Paul Ruth in en hittills okänd scanner, en som inte finns på de listor somexisterar. Denne Cameron Vale kommer undan för undan allt närmare sanningen sominte nödvändigtvis är bekväm för alla parter.

Jag minns inte om det här var en av de tredje ellerfjärdehandskopiorna jag såg när jag först stiftade bekantskap med den i mittenpå 80-talet. Hur som helst kan man inte säga att kvaliteten är att jämföra medden som kan uppnås idag med DVD och LED. Med det vill jag ha sagt att mansannerligen kommer undan med mera om kvaliteten är sämre. Jag har inte sett denhär filmen sedan det begav sig och ville ta redan på om de faktiskt var likabra som jag mindes den.

Det jag egentligen mindes, i bilder, var en huvudexplosion.Det är kanske den mest berömda scenen i filmen och tyvärr den som förrepresentera den när man tänker på den. Men sanningen är den att det här ärmycket mer än en film där det råkar explodera ett huvud. Samtidigt är det enfilm som faktiskt har en mycket tunnare handling än vad man skulle kunna tro. Faktumär att jag reagerade för att det nästan ser lite för bra ut. Allt är lite förtillrättalagt i miljöerna, lite sterilt rent av. Det ser helt enkelt ut somfilmmiljö om ni förstår vad jag menar.

Så är filmen lika bra som jag mindes den? Ja och nej faktiskt.Den är på många sätt bättre och har en handling med mer djup än vad jag hade enaning om. Detta även om den till synes fortfarande är ganska tunn. Det finnsliksom en kropp och ett engagemang i det hela som verkligen tilltalar. Det finnsett djup i det enkla och en konspiration i konspirationen.

Vanligtvis kallar man nog den här filmen för enskräckfilm av något slag, kanske sci-fi. Det beror väl kanske på att denfokuserar på övernaturligheter, såsom ESP och telepati. Men till syvende och sistär det ändå en thriller i mina ögon. Det finns två läger egentligen, de somvill ta över världen och de som vill förhindra det. Naturligtvis finns det också merproblematisering än så bland kulisserna. Det är dessa aspekter som är bättremed filmen än vad jag mindes den från mitten av 80-talet.

Det som är sämre är snarare de mer ytliga sidorna och dåmenar jag inte nödvändigtvis huvudexplosionen eller andra effektmässiga sakerutan snarare själva idén med mutanter som scanners. Det är helt enkelt avunderordnad betydelse och finns enbart till för att skapa en historia att byggahandlingen kring.

Så vad är slutsatsen efter mitt återseende? Jodå, jag ärnöjd! Jag satt inte trollbunden men vad klart intresserad av var filmen skulleta mig och de få scener jag mindes sedan förr var verkligen inte bleka. Filmenhar åldrats väl även om det är helt uppenbart att David Cronenberg sedan desshar utvecklats ytterligare och numera kan sägas fästa ytterligare vikt vidsådana detaljer som gör att det inte ser lika konstruerat ut.

Recension: The Last Exorcism – 2010

2012-02-29T23:25:00.000+01:00

Det här är en av de där filmerna där allt berättasoch visas genom att det är någon i filmen som filmar händelseförloppet. Kändaexempel för den oinvigde för detta är till exempel: Blair Witch Project, Cloverfieldoch [REC]. Resultaten av denna metodär väldigt skilda, ibland funkar det hur bra som helst medan det ibland blirlite styltigt och onaturligt. Det gäller att få filmen att verkligen varanaturlig och det är inte alltid det lättaste! Den återkommande nackdelen medden här medoden är att när kameramannen flyr för sitt liv finns det helleringen möjlighet att få reda på vad som verkligen händer i den miljö han flyrifrån. Här får vi följa dokumentationen av en exorcism, en falsk exorcism tillråga på allt där exorcisten avslöjar sina knep och bluffmetoder. Det är till enbörjan ganska segt men efter ungefär halva filmen eller så börjar den bliriktigt spännande. Det är inte helt självklart vad som verkligen händer, är detlilla flickan verkligen besatt eller är hon förtryckt av sin überreligiösepappa att tro att det är något fel på henne? Till slut kommer sanningen framoch exorcisten får dessutom lära sig någonting om sig själv och sina metoder. Jagkan också hitta moraliska betänkligheter som inte ställer religionen i en goddager om man säger så. Det är inget som ligger i den ytliga handlingen men omman läser lite mellan raderna finns den definitivt där!

6/10

Recension: Boys on the Run – 2003

2012-02-29T22:09:00.000+01:00

Handlingen att en ung pojke blir intagen påungdomsvårdsskola, för att sedan rymma och hamna mitt i en människojakt känns onekligenlockande. Tyvärr lyckas inte filmen vara spännande en enda gång och det bliralldeles för mycket ungdomsäventyr av det hela. Jag kan väl inte påstå attskådespelarinsatserna suger men så rysligt övertygande är det verkligen inte. Ialla fall inte från de tre ungdomarna och inte från filmens stjärna –birollsinnehavaren Ron Perlmanheller. Det är helt enkelt lite för ”light” av allting! Det finns inget allvari fängelsevistelsen, som man visserligen enbart har med för att förklara varförde två ungdomarna rymmer tillsammans ut i vildmarken. Det finns heller ingetallvar i människojakten och faktum är att jag struntar fullständigt i hur detgår…

3/10

Recension: Beaufort - 2007

2012-02-28T22:45:00.000+01:00

Beaufort

Regi: Joseph Cedar

2007

Drama/Krig

En grupp soldater är posterade vid utposten Beaufort, som intogs redanpå åttiotalet. Det är en viktig plats med Israel har beslutat att överge denoch dra sig tillbaka nu, sisådär tjugo år senare. Det är de sista skälvandedagarna och tjugotvå årige Liraz försöker styra sin grupp ur hopplösheten ochtillbaka på meningsfullhetens väg igen, trots att granaterna regnar ned kringdem och att en efter en får lämna fortet i en kista. Det är inte lätt att hållamodet uppe, men de gör sitt allra yttersta innan de får lämna platsen ochspränga Beaufort i bitar bakom sig.

Filmen tar sin början med en iakttagande,nästan voyeurismisk, känsla. Det är långa tagningar med sparsamfilmmusik somverkligen ger en intim känsla. Det blir nästan lite dokumentariskt av det.Soldaternas isolering och krigets meningslöshet gör att soldaterna tappar singlöd och den, nästan flegmatiska känslan, visualiseras på ett ypperligt sätt avbildspråket. Det ät trovärdiga miljöer och bra skådespeleri och känslan avverklighet förstärks ytterliggare.

Det långsamma tempot speglarsoldaternas tristess på ett effektivt sätt, nästan lite för effektivt då detemellanåt nästan blir för jobbigt att behålla intresset för filmen. Det händerinte mycket och det är inte svårt att förstå varför soldaterna tar varjetillfälle i akt att muntra upp sig själva med allehanda lustigheter mitt ivardagstristessen. Med små enkla medel överlever de dag för dag, fast det ärklart att de ibland blir påminda om kriget och sin egen dödlighet också, vargång en kamrat få lämna fortet i en kista.

Men just när man undrar om manverkligen ska orka igenom filmen händer något. Nästan på minuten mitt i filmenblir den plötsligt intressant, man känner med soldaterna och allt medan desjälva verkar inse vilken meningslöshet de befinner sig i, gör vi – publiken,också det. Man börjar identifiera sig med soldaterna och deras situation,vilken frustration de måste känna när evakueringsordern låter dröja på sig,kanske på grund av någon mindre politisk finess. Det står helt klart attverkligheten för soldaterna längst fram i ledet och den för kommandocentralen,som tar de strategiska och långsiktiga besluten, är helt skilda från varandra.

Åtminstone en del av sanningenbakom detta ökande intresse från filmen mittpunkt torde ligga i attkameraarbetet förändras steglöst i och med det att vi lär känna dem bättre. Dentycks flytta sig närmare och närmare personerna i fråga utan att för del skullgå över till några utpräglade närbilder.

Gillar man skitiga filmer ikrigsmiljö som inte väjer för att visa verkligheten lär man även gilla denna!

Recension: Begotten - 1991

2012-02-27T22:43:00.000+01:00

Begotten

Regi: E. Elias Merhige

1991

Drama/Horror

Gud begår självmordför att det ur hans kropp ska födas en kvinna – Moder Jord. Denna kvinna födersedan en son som släpas genom landskapet med ett rep runt halsen, medanansiktslösa varelser plågar honom på alla möjliga sätt.

Jag erkänner att ovanstående handling är i knappaste laget,men faktum är att det är ungefär vad det går ut på och inte ens det är vidaresjälvklart. Hade man inte kunnat läsa sig till denna handling hade det dessutomvarit oändligt mycket svårare att sluta sig till denna slutsats. Visserligenfinns ledtrådar till detta i filmens eftertexter, där karaktärerna benämns justsom beskrivits ovan.

För att förvirra ytterliggare är filmens foto svart-vitt,och då menar jag verkligen svart-vitt, det finns inga gråskalor och det äribland enormt svårt att urskilja vad som verkligen händer i de extremanärbilderna. Detta ger intrycket av ett gigantiskt rorschachtest där detverkligen inte finns något rätt och fel bara olika uppfattningar om vad somegentligen visualiseras i de groteska och makabra bilderna. Det finns helleringen dialog och musiken är ytterst begränsad. Däremot förekommer det ljud påett effektivt sätt i filmen, naturljud (som syrsor) som hela tiden ligger ibakgrunden och tillför spännande rytmiska ljudkonstellationer.

För det handlar verkligen om groteska och morbidafilmsekvenser, så mycket står ställt bortom allt rimligt tvivel, trotssvårigheterna att urskilja detaljer. Bildkvalitén kan väl närmast jämföras mednågot från den absolut tidigare stumfilmseran och som en visuell vandring avoerhört svårbegriplig symbolism och metaforiska jämförelser. Visst, jag skullekunna skriva en åttatusen ord lång recension på högtravande svenska omsymbolernas innebörd eller den metaforiska evolution filmen gestaltar, men attpåstå att jag sitter inne med några svar efter att ha sett filmen vore en rejälöverdrift – diplomatiskt sagt!

Jag tror nämligen varje enskild människa har sin egentolkning av den här filmen och oavsett om man älskar eller hatar den, jag trorinte på så många mellankänslor, så finns det nog ingen som den inte berör påett eller annat sätt. Personligen fann jag en fascination av filmen utan attnödvändigtvis begripa mig på dess historia och med tanke på detta tänkte jag tatillfället i akt och avsluta den här recensionen på ett annorlunda sätt också.Nedan följer därför några av de stödord jag antecknade i samband med att jagsåg filmen:

En intellektuell utmaning.

Stor konst

Vackert

Makabra och groteska bilder

Inte motbjudande

En visuell vandring

Fascinerande

Seg

Har man tur kan man hitta filmen för runt en tusenlapp på ebay…

Recension: The Marsh – 2006

2012-02-27T15:51:00.000+01:00

Det här är en ganska typisk spökthriller egentligen. Kanskeär den något mer effektiv än vad snittet bland de här filmerna är och de beror iså fall på skådespelarna. Min favorit ForestWhittaker är visserligen inte med så mycket och det han gör är på rutin,men jag gillar honom skarpt och han har en närvaro som är sällan skådad. Gabrielle Anwar är både vacker och duktigpå det hon gör och levererar absolut trovärdighet. Det finns förstås ettmysterium att fokusera på, det finns helt enkelt en anledning till att hon sersyner. Det är inte jättesvårt att gissa sig till hur det hänger ihop innan manblir levererad svaren, men jag ska erkänna att jag var lite off på ett pardetaljer. Sådant är alltid kul, när man tror sig veta precis och sedan visarsig har en smula fel. Hur som helst är det helat klart en film som duger för enoch en halv timmes underhållning men kanske inget som klarar ytterligare engenomtittning.

6/10

Recension: Ben X - 2007

2012-02-26T22:41:00.000+01:00

BenX

Regi:Nic Balthazar

2007

Drama

Ben spelar Archlord – ett onlinerollspel, och är riktigt bra på det.Hans karaktär Ben X har nått till nivå 80 och det är… typ… högt! Det betyderatt han är väldigt mäktig i spelet och synnerligen respekterad. I verkligalivet är det dock annorlunda, han är mobbad för att han är annorlunda, väldigtannorlunda. Ben är nämligen autistisk och förstår sig inte riktigt på världen,han måste lära sig saker som andra människor tycker är naturliga och tvinga sigtill att vistas på svåra platser som till exempel skolan där han hela tidenutsätts för kontakt med andra människor. I spelet är han mäktig ochrespekterad, i verkligheten det omvända, tills en dag när hans vapendragarefrån spelet – Scarlite kommer in i hans verkliga liv. Nu är det dags att sägaifrån, nu är det dags att visa mod!

Eftersom jag inte hade läst påblev jag initialt överraskad över det flamländska språk som talas i filmen. Detär ett riktigt fult språk i mina öron, men det är ju inte det viktigaste närman tittar på film, huvudsaken är ju att man förstår och det tar juundertexterna hand om. Det dröjer heller inte länge förrän man totalt glömtbort flamländskan och helhjärtat sjunker in i filmen och dess handling.

Redan under förtexterna är dettydligt att spelet kommer att ha en mycket central del i filmen då dessaintegreras på ett bra sätt in i spelmiljön. Det dröjer heller inte särskiltlänge innan man förstår att Ben inte riktigt är som alla andra även om det intedirekt uttalas vad det är som är annorlunda med honom. Är man någorlundabevandrad i generell autism och då Aspergers syndrom i synnerhet tar det dockinte särskilt lång tid innan man lägger ihop två och två. Greg Timmermans, somspelar Ben, gör ett imponerande intryck och en rollprestation som, isammanhanget, utan vidare kan jämföras med den bedrift Dustin Hoffmanlevererade i Rain Man! Frågan är förresten om inte Greg Timmermans gör det ännubättre då det är mindre hollywoodiserat och mer verklighetstroget genomförthär.

Även visuellt är det imponerande,man blandar den miljö Ben upplever i spelet med den verklighet alla andra runtomkring honom upplever och man förstärker också hans perception genom attvisuellt fokusera på enskilda detaljer i den stora helheten då det är en del avsymptomen – att kunna lägga märke till de allra minsta beståndsdelarna men ändåinte kunna greppa helheten. Man tydliggör också behovet av att följa fastarutiner och oförmågan att förstå sig på känslor och andra människor.

Men filmen handlar mer än omAspergers syndrom även det naturligtvis är viktigt. Det är också en film omutanförskap generellt sett och det är inte lätt att översätta många av deproblem Ben lider av till ”normala” förhållanden med ”normala” mobbningsoffer.Lärare som inte ser vad som sker och kanske heller inte riktigt förstår vad somhänder, kanske saknar utbildning om barn/ungdomar med särskilda behov och såvidare. Tragiken och orättvisan i att det faktiskt är offret som delvisstraffas av samhället och får flytta på sig, byta skola eller liknande, medanmobbningsutövarna inte går att komma åt. Kan filmen bara väcka en enda människatill att inse vad som händer runt omkring dem har den här filmen lyckats ochjag vet att jag tidigare tragglat långa resonemang om hur viktiga filmer sombelyser olika orättvisor är, om historiska händelser som inte under några somhelst omständigheter får glömmas bort och den här filmen faller definitivt inomde ramarna!

Rekommenderas å det starkaste!

Recension: Benny's Video - 1992

2012-02-26T22:37:00.000+01:00

Benny’sVideo

Regi:Michael Haneke

1992

Drama

Benny är mycket intresserad av videokameror och allehanda våldsfilmersom han hyr i den lokala videobutiken. En dag träffar han en flicka som hanbjuder med hem, hans föräldrar är bortresta och de har hela lägenheten för sigsjälva. Benny visar flickan en film som föreställer en gris som blir fört frånstian ut på gården för att sedan avlivas. Han är stolt över filmen som hanfilmat själv och visar, ännu mer stolt, upp att han lyckats komma över just denbultpistol som används i filmen och visar den för flickan. En sak leder till enannan och snart är flickan död för Bennys hand. När hans föräldrar får reda påvad som hänt gör de allt för att skyla över brottet…

Som vanligt när det gäller Hanekeså är det här inte en film med spektakulära effekter eller något annat som tarfokus från själva berättelsen. Det är istället en film om vanliga människor irealistiska miljöer och komplicerade problematiseringar för åskådaren att lösa.För man ged inga svar, inte ens entydiga ledtrådar, vilket är intressanteftersom var och en får bilda sig sin egen uppfattning om vad saker och tingegentligen symboliserar i filmen.

Enligt Haneke själv så är det enfilm som ställer verklighetsuppfattningen på sin spets och ifrågasätterhuruvida det är möjligt att uppleva denna genom medierna, om detta innebär enavskärmning från det hemska som händer omkring oss eller inte. Jag själv ärinte helt klar över min uppfattning och det är det som är lite av filmensstyrka. Jag vet ungefär hur bra jag tycker filmen är, men det är egentligeninte särskilt intressant i sammanhanget och det är, precis som i fallet med Den Sjunde Kontinenten (första delen itrilogin) inte en särskilt underhållande film. Snarare belyser den väldigtdestruktiva känslor och beteenden.

Kärnfamiljen står i centrum ochäven om Benny verkar oförmögen attförstå vilken handling han egentligen utfört så analyserar hans föräldrarskuldfrågan, om de kan ställas till svars eller inte och hur det ska lösasituationen på bästa och smidigaste sätt utan att någon mer behöver fara illa,i vart fall inte Benny. Detta ärförstås en intressant tanke, hur långt är vi villiga att gå för att försvaravåra barn eller de som är oss kärast? Hur skulle det kännas om ens barn gjordeen sådan vedervärdig handling?

Haneke involverar ocksååskådaren i det hela med hjälp av att till exempel visualisera våldsdådet genomen videokamera. Det blir liksom i tredje hand man ser händelserna, som om deliksom inte var riktigt på riktigt. Det är lite av denna form av distans filmenhandlar om också, hur vi avskärmas oss från det som inte är verkligt. Filmensom sådan är ju inte verklig och vi kan se den utan att rygga tillbaka eftersomvi är säkra på den sidan TV:n eller bioduken. Skulle å andra sidan liknandehändelser inträffa i verkligheten skulle vi reagera på ett helt annat sätt. Benny har ingen uppfattning omverkligheten utan upplever den som om det var en film, eller en film i filmen –etc.

Hur som helst är det här heltklart en stark film av Haneke och ytterliggare en som intetar slut bara för att de sista eftertexterna passerat – Imponerande!

Recension: 077 – Vår Man i Casablanca - 1966

2012-02-26T21:58:00.000+01:00

077– Vår Man i Casablanca

Aka:A 077, Sfida Ai Killers

Regi:Antonio Margheriti

1966

Action

Tre forskareupptäcker en ny energikälla som kan komma att ersätta konventionella källor såsomolja inom en snar framtid. Alla är förstås inte lika överväldigande glada överdenna upptäckt och snart är två av de tre forskarna mördade! Den tredje skyddasav den amerikanska underrättelsetjänsten, närmare bestämt av agenten BobFlemming som med alla medel möjliga påbörjar sina undersökningar. Vem är detegentligen som ligger bakom de två dödsfallen?

Egentligen finns det två huvudsakliga anledningar tillatt jag intresserade mig för den här filmen. Dels så såg jag nyligen Flashman, som kanske inte är någonagentfilm i strikt bemärkelse, men som ändå har eurospy-känslan över sig. Jagfann det vara en mycket underhållande film och kände mig för första gångentvungen att använda ordet ”rafflande” som en el av beskrivningen av den. Denandra anledningen är något äldre och handlar om när jag skrev om den franskaagentparodin Agent 117 på uppdrag i Rio.I och med det arbetet upptäckte jag att det fanns original som alltså inte varlika parodiska. Nu är det här i och för sig inte samma agentserie men det är ialla fall inte en parodi på något som fallit i glömska. Det här är den äktavaran!

Och visst märks det att det här inte är nyproducerat, pågott och ont. Det finns helt klart en glimt i ögat som man inte ser nuförtiden.Det är tramsigt på ett medvetet sätt och verkligen inte pretentiöst. Det här ärgjort för att underhålla men bara med en bråkdel av den budget somBond-filmerna hade att tillgå. Ska man drista sig till att kalla Bond-filmernaför de seriösa filmerna så är det här helt klart de publikfriande filmerna. Detär stereotypiskt så det skriker om det och det skulle inte kunna fungera pånågot annat sätt. Frisyrer, miljöer och annat passar perfekt in i filmen och ärverkligen helt och håller tidstypiska.

Historien är rafflande (se där, nu skrev jag det igen)och synnerligen underhållande. Det är en typisk feel-good film där man intebehöver fundera så mycket vad som händer och råkar man vara bakfull fungerarden hur fint som helst i alla fall. Kanske till och med bättre. Man kommer påsig själv med att sitta med ett fånigt leende på läpparna och med handen ichipsskålen. Det är en avslappnad känsla i den och det är svårt att missförstånågot i filmen. Det är inga djupare finesser och en skön matinékänsla somsköljer över en när man ser filmen.

Självklart är det en rip-off på Bondfilmerna även om detvid den här tiden inte hade hunnit komma så många av denna vara som idag. Menjämför man med de tidiga Bond-filmerna hittar man självklart likheter. Jagtycker att man har utnyttjat dessa på ett bra sätt och inte tagit sig vattenöver huvudet genom att vilja för mycket. Fram för fler agentfilmer från 60-70talen!

Recension: The Storm

2012-02-26T18:20:00.000+01:00

Jagbrukar alltid gilla katastroffilmer och när det handlar om naturkatastroferblir det oftast ännu bättre. Man berättar historier som oftast går ut på sammasak, moder natur är mäktig och man ska inte jävlas med henne i onödan. Allt somoftast ligger ju människan bakom genom miljöförstöring (global uppvärmningetc.) någonstans i bakgrunden och så även här. Man tror sig kunna kontrolleravädret med metoder som jag inte har meterologiska kunskaper nog att förstå, menså är det i alla fall. Naturligtvis finns det intressen som sträcker sig långupp i den amerikanska regeringen och naturligtvis kan man använda vädret bådeför att rädda människoliv (se till att det regnar i ökenområden etc.) eller somvapen (orsaka orkaner etc. i fiendeland). Naturligtvis går också en experimentfasåt skogen och man orsakar en katastrof på hemmaplan som någon naturligtvisförsöker att mörklägga. All forskning har sitt pris menar man och då får manräkna med att en och annan stryker med i processen. Filmen framställer bådepekoralt flaggviftande som tydligt måste vara en ingrediens i sådana härfilmer, och en konspiration bland de styrande politikerna. Det är bådeamerikanska värderingar och intriger på regeringsnivå alltså. Eftersom filmenär ganska lång och dessutom producerad för TV har den en relativt långsaminledning och det är väl att förvänta, men det händer inte mycket mer senheller… Katastrofen kommer och katastrofen löses och det är uppenbart redanfrån början! I stort sett inget att hetsa upp sig för men är man fanatisktintresserad av katastroffilmer kan det väl kanske finnas ett visst intressehär… Kanske!

3/10

Recension: Flashman - 1967

2012-02-26T14:01:00.000+01:00

Flashman

Regi: Milo Loy

1967

Action/Komedi

Några skurkar fåtag i ett osynlighetsserum som de använder för att komma over pengar till sinbrottsliga verksamhet. Samtidigt håller en kvinnlig liga på att systematisktbyta ut bankernas pengar mot falska sådana. Mitt i allt detta befinner sig Flashman,en brottets bekämpare som naturligtvis hela tiden är dem på spåren. Värre blirdet också när de två ligorna slår sig ihop för att komma över en maharadjasalla pengar. De planerar att mörda honom och det är upp till Flashman attstoppa deras framfart.

Efter över tusen skrivna recensioner i olika format ochlängder tror jag aldrig att jag har använt ordet ”rafflande”. Det är ett ordsom jag finner ha en negativ klang även om resultatet förstås kan varaunderhållande. När det gäller den här filmen känner jag att det helt enkeltinte finns någon annan väg att gå än att just beskriva den som ”rafflande”. Detär fånigt och tramsigt men inte värre än att man klarar av att balansera precispå gränsen. Det är hela tiden charmigt och även om osynlighetslogiken fallerarpå sina ställen är det ett rätt roligt manus. Jag hade faktiskt väntat mig enbetydigt mindre underhållande film men lyckligtvis tar den här inte sig självpå allt för stort allvar.

Det är tydligt att Batman,den gamla serien, ligger som någon sorts inspirationskälla. Det förekommer ingatextrutor ”KAPOW” ”BOOM” eller ”SMASH” och det är väl tur det för det hadekanske blivit lite för mycket. Det är mer själva känslan som man har försöktefterlikna. Och förstås att vår superhjälte inte är vem som helst utan enofantligt rik snubbe som behöver adrenalinkickar för att må bra. Det finns ingaunderförstådda hämndtankar som det gör i Batmanoch det är på det hela taget mer lättillgängligt.

Som actionkomedi finns det förstås en hel delhumoristiska inslag, både när det gäller repliker och situationer. På det helataget tycker jag att man har lyckats mycket bra med miljöerna och det mesta serfaktiskt helt trovärdigt och storslaget ut. Till och med när man hittarlönndörrar i gamla ruiner. Det finns också ett par scener som uppenbart ärtrickfilmade med modeller men på det hela taget tycker jag att det ser bra ut.Att gestalta osynlighet på 60-talet var säkert en större utmaning än vad detskulle vara idag!

Hade jag inget annat sätt att beskrivaunderhållningsvärdet av den här skulle jag beskriva det som en baksmällefilm.Att dagen efter kvällen före slötitta på den här i hopp om att det inte blirallt för ansträngande införlivas lätt. Det är helt enkelt en underhållande filmutan några större ambitioner.

Recension: OSS 117: Rio Ne Répond Plus - 2009

2012-02-26T13:47:00.000+01:00

OSS 117: Rio Ne Répond Plus

Aka OSS 117: Lost in Rio

Regi: Michel Hazanavicius

2009

Komedi

Frankrikes bästa hemliga agent: Hubert Bonisseurde la Bath, även känd som OSS 117, får i uppdrag att resa till Sydamerika föratt hitta en gammal nazistofficer. Vis sin sida har han den vackraMossad-agenten Dolores eftersom Israel också är mycket intresserade av atthitta den gamle krigsförbrytaren. De kommer överrens om att Israelerna ska fåta Professor Von Zimmel som nazisten heter medan Agent 117 tar hans om vissamirkofilmer som har försvunnit från Frankrike. Alla är nöjda och glada!

Man lär sig en hel delnär man håller på att recensera film. Till exempel att det finns en helfilmserie från 50- och 60-talen om Agent 117. Jag har inte sett någon av demmen efter den här filmen blir jag onekligen sugen. De verkar nämligen inte varaåt det komiska hållet överhuvudtaget, som den här parodin är. Och det är meddet parodiska jag har problem. Det står på omslaget att den här är enBondparodi helt i klass med AustinPowers men jag vill påstå att det inte stämmer alls! Det här är mycketbättre än Austin Powers filmernanågonsin kunde drömma om att vara.

Låt vara att jag varväldigt skeptisk och till en början knappast trodde att jag skulle orka igenomhela. Men det är en film som lyckligtvis inte tar sig själv på allt för stortallvar. Och då menar jag inte att filmerna om Austin Powers nödvändigtvis gör det heller men det finns ändå enviss pretentiös inställning över AustinPowers filmernas prepubertala humor. Jag gillar galen humor och jag gillarsjuk humor men om den är alltför plump blir den bara pinsam. Men lyckligtvis ärhumorn här inte riktigt lika pubertal och det är väl det som räddar den frånett ofelbart misslyckande också.

Faktum är att efternågra minuter kommer jag på mig själv med att vilja se vad som ska händahärnäst, vilka galenskaper som kommer att följa och om jag kommer att bliirriterad över de överdrivet politiskt inkorrekta replikerna. Det är nämligenen film som kantas av enorm okunskap och förutfattade meningar för andrareligioner och kulturer. Det är dålig smak för sakens egen skull och det ärknappast något som brukar vara något bra.

Men mot alla odds blirdet underhållande och vår huvudpersons okunskap och narcissistiska natur störmig inte alls lika mycket som jag trodde att det skulle göra. Och vad man ärtycker om den här filmen så har den i alla fall öppnat mina ögon för enalternativ agent filmserie som jag helt klart måste kolla upp i framtiden!

Recension: Besökarna - 1988

2012-02-25T22:35:00.000+01:00

Besökarna

Regi: Jack Ersgard

1988

Horror

Frank (KjellBergkvist) och Sara (Lena Endre)flyttar in i ett nytt hus tillsammans med sina två barn. Frank är egenföretagare och stolt över det. Problemet är att han kanske räknat med det storaaffärskontraktet lite för mycket och när det visar sig att han integjort ett tillräckligt bra jobb och mister kontraktet faller allt samman ochfamiljens ekonomi brakar samman. Frank börjar dricka mer och mer, äktenskapetknakar i fogarna och i takt med detta börjar han se konstiga och märkliga sakeri huset. En spökjägare tillkallas (JohannesBrost) för att undersöka de egendomligheter som förekommer. Kanske hittarde mer än de räknat med…

Detta var Jack Ersgards första film. Vid den härtiden kallade han sig fortfarande för JoakimErsgård, men det är kanske ett namn som är svårt att hänga fast vid närsuccén är ett faktum och utlandskarriären börjar ta fart.

Det finns inte mycket attinvända mot filmen. Den är rolig, smart, underhållande och skrämmande, alltdetta utan en till synes större ansträngning och med väldigt små medel. Visstär skådisarna i toppklass, åtminstone de stora dragplåstren Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost.Det enda som möjligtvis drar ner filmen något är dess dialog. En dialog som ioch för sig är helt klockren och innehåller en hel del poänger men brottas medproblemet är att den känns skriven och inte riktigt naturlig.

Till en början får vi följa familjensvardagsliv då de flyttar in i en ny villa på landet med de problem det för medsig, ekonomiska funderingar, problem med postgången och kanske isoleringen frånomvärlden. Kanske knakar äktenskapet i fogarna och kanske dricker Frank liteför mycket alkohol för att dämpa sin oro. Man känner med och känner igen sig i personernaoch skrattar lite åt deras realistiska situation. Den ständigt bananätande brevbärarensom slänger posten i gruset utanför gör inte saken sämre heller (Patrik Ersgård).

Men när fler och flermystiska saker börjar inträffa, vindsdörren som alltid står på glänt, tapeternasom ständigt faller ned och när Frank ser blöta fotspår på vinden. Tar filmenen annan väg, istället för att skratta börjar man nu oroa sig för vad somverkligen finns i huset eller om det rent av är Franks fantasi alltihop.Märkligt nog så finns till viss del humorn ändå kvar när man sitter som pånålar och väntar på en upplösning.

Filmen känns bitvis som ensvensk The Shining och ibland som ensvensk version av The Amityville Horror.Att den överglänser den senare är ingen överdrift och detta är, om inget annat,i alla fall en svensk rysarklassiker som rekommenderas varmt!

Review: Hanger

2012-02-25T18:32:00.000+01:00

Hanger
Director: Ryan Nicholson
2009
Horror

Eighteen years ago a boy was born. He was thrown in agarbage container and left to die. His mother was a hooker and as she gotpregnant she wasn’t to any use for her pimp anymore, no one was prepared to payto bang her. The pimp solved the matter by aborting her unborn child with ahanger. Unfortunate for her she didn’t survive the procedure – and the child?Well, somehow he manages to survive and was taken care of by a homeless bum.Now, eighteen years later, the revenge is coming…

In Gutterballs,which I wrote about a little while ago, was not spare on showing genitals. Atleast not male ones and here it’s no less. Perhaps this is because it’s thesame man – Ryan Nicholson who hasdirected this. I’d say it’s fairly probable that he likes having that kind ofsleaze in his movies. This movie doesn’t contain as much male genitals though,but there are a couple of scenes with female ones. If they’re real or fakedwith latex I can’t really say, but it look really good. And in a couple ofmasturbation scenes there is no doubt!

"a future cult classic"

The theme is undeniable sexual, but it didn’t have to be.There are plenty of other films with revenge themes without having visiblegenitals and works fine anyway. But in the same time this represents somethinga little bit unusual and I think it make the whole thing a bit charming. Theactors are pretty weak but there is something pleasing with the weirdcharacters. I would call many of them retarded or mentally challenged and thedialog is pretty funny. The talk about pornography and categorizes it indifferent categories. They work at a garbage disposal place and collectwhatever appeals to them; they all have different tastes in what arouses them.

There are also a couple of pretty explicit perversions inthe movie, quite nasty to be frank, and this is not even a particulardisgusting film. But a couple of scenes are a bit hard to see and that says alot when it comes from an experienced critic with a soft spot for differentflicks with challenging scenes.

I’m pretty pleased with the picture really. It’s not amasterpiece but the best I’ve seen from Ryan Nicholson so far. I willbe interesting to se if he can do even more shocking films in the future. Ithink that he’s a movie maker I will have a good relationship to, or at leasthis movies. I hope for the best and I think that this will be a future cultclassic!

Recension: Paparazzi

2012-02-25T18:18:00.000+01:00

Delarav den här filmen för onekligen tankarna till Prinsessan Diana tragiska dödsolycka, nämligen paparazzis som inteskyr några som helst medel för att få sin bild. De orsakar en olycka genom alltsitt fotograferande och det är faktiskt inte alls svårt att sätta sig in ihuvudpersonens – kändisens, liv! Att ständigt vara påpassat och inte kunna göranågonting utan att det blixtrar och att någon tar ett fotografi måste varaenormt påfrestande! Detta gör filmen på ett bra sätt medan den hämnd somfilmens kändis – en fiktiv filmskådis, utför blir lite uddlös och fadd. Manhade kunnat göra så mycket mer med konceptet, men det blir i alla fall hyggligttill slut. Ett par roliga detaljer finns det. Dels så gör Mel Gibson, som också varit inblandad i själva produktionen avfilmen, en cameo, och dels så refererar man till Baldwin-bröderna och en händelse där en paparazzi varit extranärgången. Det senare blir roligt eftersom en av dessa bröder – Daniel Baldwin, medverkar i filmen ochhar en av rollerna som just en paparazzi! Överlag blir det en lite roligvariant på hämndtemat även om den inte riktigt når ända fram.

6/10

Recension: Trolljegeren - 2010

2012-02-25T09:35:00.001+01:00

Trolljegeren

Aka:Troll Hunter, Trolljägaren

Regi:André Øvredal

2010

Fantasy/Action/Mockumentär

Två anonymahårddiskar med film skickas till filmbolaget som inte kan avgöra om innehålletpå dem är äkta eller inte. Det verkar helt enkelt alldeles för otroligt! Filmernavisar några studenter som följer en man som de tror är en björnjägare – en tjuvjägareav björn till råga på allt. Snart inser de dock att det inte alls är björn somär hans villebråd utan något mycket farligare. Det visar sig att han arbetarför en hemlig organisation som har till uppgift att hålla trollen i sina reviroch förgöra dem om de skulle hamna utanför dessa. Ingen av studenterna trornaturligtvis på mannen men efter att slutligen ha övertygat mannen om att fåfilma honom ser de med egna ögon det som de inte hade vågat tro på.

Upplägget är klassiskt och har används förr många gånger.Man påstår att materialet man visar är upphittat och att upphovsmännen har försvunnit.Lite som Blair Witch Project kan mansäga. Den här filmen föregicks dock inte av den massiva promotionkampanj somgör Blair Witch Project unik isammanhanget. Man har inte skapat någon ny mytologi och hävdat sanningshalten iden redan på förhand på sajter och annat. Istället bygger myterna ochlegenderna på gammal nordisk folktro. Jag vet inte denna skiljer sig nämnvärtmellan Norge och Sverige men jag tycker att det är tillräckligt likt de jagkänner till för att jag ska känna igen mig kraftfullt i alla fall.

Ingenstans i filmen tvivlar jag på att det jag ser ärabsolut sant och det får onekligen betraktas som en mycket god egenskap av enmockumentär! Faran är ju annars att de uppenbart animerade varelserna drar nedintrycket men så är det alltså inte här. Det ser helt och hållet trovärdigt utoch studenterna har en perfekt blandning av initial skepsis och entusiasm införsitt arbete att det verkligen verkar som om de var med om något helt nytt!

Men inte bara ytan är välgjord, historien på djupetfungerar också väldigt bra! Förklaringarna till hur och varför den norskaregeringen hemlighåller trollens existens känns helt och hållet logisk. Detblir förstås en konspirationsfilm av det på detta plan och man har verkligengjort allt för att föra fram sina ”bevis”. Mycket bra gjort!

Det här är helt klart en av de bättre filmerna jag harsett i år och som jag på förhand hade hört mycket gott om. Det infriade, förovanlighetens skull alla löftena och jag satt nästan somt trollbunden (haha)hela tiden. Faktum är att det är spännande och inte alls tramsigt och barnsligtsom temat mycket väl skulle kunna ha varit. Det är visserligen elvaårsgräns påfilmen och det är nog rätt, men det känns om att det är en mera vuxen film änvad jag egentligen hade förväntat mig i alla fall.

Att dialogen är på norska stör mig inte. Det tillförsnarare realism tycker jag! Inte bara för att det faktiskt är i Norge filmen utspelasutan även för att det blir lite mer exotiskt för mig som svensk. Det hadesäkert funkat på ett annat skandinaviskt språk också, utom finska kanskeeftersom jag inte riktigt vet vilken mytologisk tradition finnarna har tilltroll. Då återstår alltså svenska och jag kan inte riktigt se att trovärdighetenskulle påverkas positivt av breda svenska dialekter. Nej, norska är det endasom funkar!

Recension: Beyond a Resonable Doubt - 2009

2012-02-25T00:31:00.002+01:00

Beyond a Resonable Doubt

Regi: Peter Hyams

2009

Thriller

Michael Douglas spelar en framgångsrik åklagare med en lång lista av framgångsrika brottsmål bakom sig. Den undersökande journalisten C.J. Nicholas (Jesse Metcalfe) är dock misstänksam mot åklagarens metoder och planerar att avslöja hur bevis planterats för att få fram fällande domar. För att åstadkomma detta väntar han tills ett mord begåtts planterar ut en massa bevis mot sig själv och videofilmar hela förloppet. Planen är att motbevisa åklagarens fabricerade bevis i sista stund och på så sätt avslöja korruptionen, men något går fel och den iskalle åklagaren är honom på spåren…

Michael Douglas är perfekt i rollen som den sluge och hänsynslöst insmickrade åklagaren som helst av allt vill bli valt till guvernör. Hans floskler saknar motstycke i de offentliga intervjuer han ger i samband med sina vunna rättegångar, rättvisan har segrat etc etc. De som har sett Wall Street och är bekanta med paradrollen som Gordon Gecko lär känna igen sig! Han medverkar dock inte speciellt mycket i filmen och är väl egentligen att betrakta som birollsinnehavare trots att han är antagonisten.

Huvudrollen spelas istället av Jess Metcalfe som också gör ett utomordentligt jobb. Det finns någonting hos honom, eller rättare sagt hans rollkaraktär som inte riktigt stämmer men som är svårt att sätta fingret på. Det vill säga medan man tittar på filmen, när den är slut har man fullständigt klart för sig vad det handlar om! Även hans käresta – Ella Crystal (Amber Tamblyn) gör ett bra jobb som den först något naiva, sedan otroligt klarsynta åklagarassisten. Hon är dessutom väldigt vacker vad nu det har med saken att göra.

”man sitter som klistrad framför rutan”

Själva narrativet känns också lite mystiskt. Det är lättsamt och underhållande samtidigt som det finns en mörk underton av ironi och samhällssarkasm och man kan inte låta bli att småle lite åt händelseförloppen samtidigt som man sitter som klistrad framför rutan för att få veta mera om hur allt egentligen hänger ihop och hur det kommer att gå i slutändan! Och det är faktiskt ganska spännande även om man går in med föresatsen att allting ska sluta lyckligt och att skurken kommer att sättas dit så det stänker om det i slutändan. Man är dock inte helt säker och allt eftersom filmer går börjar man tvivla och fundera på hur de ska kunna få ihop det i slutändan i så fall.

Jag ska inte avslöja hur det går men jag kan säga att det här är mycket underhållande film som alla som gillar konspirationsthrillers borde se! Är man dessutom ett fan av filmer som utspelar sig i och omkring en rättegångssal som jag är, tillkommer ytterliggare anledning att se filmen!

Recension: American History X

2012-02-24T18:15:00.000+01:00

Det här är en film som jag borde ha sett för länge sen men som av någonanledning förblivit osedd. Alla hyllningar av den på olika forum runt om pånätet har gjort att mina förväntningar var skyhöga och det är sällan bra medsådana förutsättningar före filmtittandet. Och jag var efter några minuterockså orolig för att jag skulle bli gruvligt besviken eftersom filmen inte greptag i mig på det sätt jag hade hoppats. Den blir dock aldrig seg och den växerallt eftersom tiden går, skådespeleriet är bra och det finns mycket att tänkapå. Dialogen och monologerna är av toppsnitt och ligger precis på rätt nivå.Man inser hur många som skulle kunna luras av argumenten som läggs fram om manär lite extra mottaglig på grund av frustration eller något annat som gör attman är lite extra bitter på samhället. Samtidigt argumenteras det på en nivådär man som åskådare inser hålen i argumentationen och ser det absurda islutsatserna och det är väl det som är den här filmens absolut största tillgångenligt mig.

8/10

Recension The Beyond - Lucio Fulci - 1981

2012-02-23T22:30:00.000+01:00

The Beyond

Regi: Lucio Fulci

1981

Horror

1927 tar sig en gruppmedborgare in i de sju dörrarnas hotell för att göra slut på konstnären Schweik(Antoine Saint-John). De påstår att han har hittat ett sätt att öppna en av desju portarna till helvetet och korsfäster honom trots hans varningar ihotellets källare. Över femtio år senare, närmare bestämt 1981 ärver Liza(Katherine MacColl) hotellet. Hon menar att det är hennes sista chans att göranågot vettigt av sitt liv och påbörjar upprustningen för att kunna driva ochåter öppna upp hotellet. Mystiska saker kantar dock tillvaron. Vem är tillexempel den blinda flickan Emily (Sarah Keller) och vilket mysterium döljeregentligen rum 36?

Redan i inledningsscenerna sätter Lucio Fulci tonen för denhär filmen. Det är ett vackert och stämningsfullt sepiabrunt foto somförstärker känslan av tillbakablick. Det dröjer heller inte särskilt mångaminuter förrän våldsamheterna börjar och vi bjuds på både en grund förhistorien att stå på och häpnadsväckande välgjort gore innan förtexterna harbörjat rulla.

En krypande stämning, tillsammans med en synnerligeneffektiv musik, fortsätter sedan att genomsyra filmen och jag måste erkänna attjag, trots att jag sett filmen flera gånger tidigare, inte känner igen vissascener. Slutsatsen jag drar av detta, trots att det var ganska många år sensist är att jag faktiskt aldrig sett filmen oklippt förr! Den är kanske liteojämn men de bra scenerna väger helt klart upp de lite långsammare ochtråkigare partierna, dessutom kantas alltihop av fullständigt brilliantagorescener. Att logiken i historien sedan inte är knivskarp gör inte så mycketoch det var väl kanske heller inte Fulcis främsta epitet?

En av de starkaste effekterna och som det fokuseras ganskamycket på är den blinda flickan Emilys ögon. Att närbilder på ögon är viktigtoch en del av det italienska bildspråket är väl ganska allmänt bekant, sådärför är det kul att man gett detta ytterliggare en innebörd. En ganska enkelmen ändå fascinerande effekt som i alla fall jag anser vara synnerligeneffektiv.

The Beyond tillhör troligen en av Lucio Fulci mest kändafilmer, hyllad av fans världen över som en av de bästa skräck ochzombiefilmerna genom tiderna. Jag är böjd att hålla med, för den här filmen ärmer än bara massa gore, den har en tanke och en apokalyptisk berättelse som verkligenberör och som, i motsats till vad jag skrev tidigare, är långt mer logisk än deflesta andra förklaringar till varför horder av zombies plötsligt dyker upp.

Kanske kan man tycka att en förklaring till varför hotelletbyggdes just på en av helvetets sju portar kunde vara närvarande eller en merdetaljerad beskrivning på hur dessa portar öppnas men det är inte nödvändigt. Filmenfunkar som den gör och varför krångla till saker och ting i onödan med massaförklaringar?

En film du måste ha!

Review: The Gray Man

2012-02-23T18:30:00.000+01:00

The Gray Man

Director: Scott Flynn

2007

Thriller

AlbertFish is a grey old man whose harmless appearance fools a whole society. In facthe’s a bloodthirsty serial killer and cannibal. He finds pleasure in pain bothdone to himself and to others. In 1928 he takes ten year old Grace Budd to aparty. She’s never seen again and Fish disappears into thin air and can’t befound. However a stubborn detective refuses to let go of the case. Severalyears later he finally able to track down Fish, prove his guilt and have himconvicted.

I think most people would refer toAlbert Fish as a depraved son of a bitch if they got the chance. But I don’tthink that he’s as widely known as some of the other serial killers and wackosout there. There’s a ton of movies about TedBundy, Jeffrey Dahmer and John Wayne Gacy but only one about Albert Fish as far as I know. I thinkit’s very strange considering this man’s mental state. It might have somethingto do with his crimes; they are of course taboos since they include killing andeating children. That’s something you can’t exploit in just any way. The factthat his victims were fairly few compared to some of the more widely knownserial killers might also have something to do with it.

I think that Patrick Bauchau does a marvelous job in the role as Fish. He’s perfect and keeps itinteresting at all times even when the camera wanders off and refuses us to seewhat’s really happening with the victims. And since there’s not a single scenewhere there’s any true visualizing of the murders, that’s well needed. He canturn from being a lovable old man to a total bastard in a heartbeat and it’svery nicely portrayed. The other parts a fine to but not in comparison with thetitle role.

I think it’s too bad that the film isreally two films in one. We have the story about Fish, which is fine even if I would have liked a little moreexcitement and suspense in the story. We also have the other half of the film,told fragmented at the same time, about the detective working with lost personsand ultimately catches Fish in theend. These parts are so noir-esque that they disturb the flow of the movie. Itdoesn’t quite fit together with the main story I think. I wouldn’t have mindedit if it wasn’t so noir all the time.

So as a whole I’m disappointed. I thinkthere should be a more revolting film about Fish and that it wouldn’t be very hard to do considering hiscrimes. I need denser storytelling and a psychological depth analysis of hismind, but I guess this’ll have to do for now…

Recension: The Grudge 3

2012-02-23T18:14:00.000+01:00

Liksomsom när jag såg den föregående delen TheGrudge 2, så hade jag ingetminne av vad som tidigare hänt i filmserien. Själva grundidén hade jag koll påmen inte mycket mer än så och med facit i hand så behövdes inte mycket mer änså heller. Jag inser vilken koppling filmerna har med varandra och man behöververkligen inte ha sett något annat före den här för att förstå hur det hängerihop. Och man behöver inte ens ha sett någon av de asiatiska förlagorna, utandet räcker med valfri asiatisk spökfilm, för att inse hur undermålig den härfilmen är. Någonstans är det väl meningen att en skräckfilm eller spökfilm skaskrämmas? Men det här är gjort på ett sätt där man knappast ens reagerar på deöverraskningseffekter som filmen innehåller. Man blir helt enkelt inteöverraskad och man blir sannerligen inte tagen av någon atmosfär ellerliknande.

3/10

Recension: Big Trouble in Little China - 1986

2012-02-22T22:27:00.000+01:00

Big Trouble in Little China

Regi: John Carpenter

1986

Action/Komedi

Kurt Russell ärlastbilschaffisen Jack Burton som hamnar i mitten av en urgammal legend mitt iChinatown. Bakgrunden är att Jacks gamla polare Wang Chi’s (Dennis Dun)blivande fru Miao Yin (Suzee Pai) kidnappas av gatugänget Lords of Death när deska hämta henne på flygplatsen. Det uppdagas att hon har ögon gröna somflytande jade, en mycket ovanlig ögonfärg på en asiatisk kvinna. Detta gör atthon också är mycket attraktiv för den förbannade Lo Pan (James Hong) sombehöver just en grönögd brud för upphäva sin odödliga förbannelse och blidödlig igen. De tar hjälp av det vänligt sinnade gänget Chang Sings och EggShen (Victor Wong) som tycks veta allt om de gamla legenderna, mot de Lo Pan StyrdaWing Kongs i kampen att återta Wang Chi’s brud.

En del filmer tröttnar man aldrig på och Big Trouble inLittle China är en sån. Det är en actionfylld resa från början till slut medtillhörande kinesisk mysticism. Det är heller inte en film som tar sig själv påallt för stort allvar och Kurt Russells rollkaraktär Jack Burton är mycketkomiskt framställd. Han är lastbilschaffisen som vill vara hur tuff som helstmen som kanske uppfattas som lite väl kaxig av sin omgivning. Mycket snack ochlite verkstad eller stor i orden men liten på jorden skulle man kunna säga. Meden ständig otur lyckas han heller inte särskilt ofta blanda sig i de slagsmålsom sker runt om kring honom.

Men han är egentligen en komisk sidekick och intehuvudkaraktären, detta trots att det naturligtvis är huvudrollen. Det jag menarär att han står liksom lite vid sidan om och tittar på utan att ha en aning omvad som egentligen händer runt omkring honom. De gamla kinesiska legenderna somblir allt tydligare verklighet är okända för honom och han är också en främlingi de miljöer där filmen utspelas.

Jag kan inte påstå att den övriga rollbesättningen ärsärskilt originell, utan snarare tämligen stereotypisk faktiskt. Detta går litehand i hand med den självdistans filmen är gjord med och passar ypperligt in isammanhanget. Vi har kinesen (Dennis Dun) som jobbat stenhårt i åratal för attäntligen få råd med att skicka efter sin blivande brud från Kina, Egg Shen(Victor Wong) som tycks veta allt om de gamla legenderna och Gracie Law, (KimCattrall) den frustrerade advokaten som med alla medel försöker skapa lag ochrätt. Kim Cattrall spelar förresten över en hel del i den rollen, men detpassar utmärkt då filmen, som jag tidigare nämnde inte tar sig själv påalldeles för stort allvar. Vi har också en reporter på jakt efter sitt livsscoop och man kan nog påstå att hon får vara med om sitt livs äventyr.

Legenden Lo Pan spelas av den lika legendariska James Hongsom tillhör de mest kontrakterade asiatiska skådespelarna i USA. Han har gjortöver trehundra filmer och man skulle kunna anta att första tjing alltid gårtill honom när det gäller asiatiska biroller, inte vet jag. Kul är att hannobbades i rollen som Sulu i 60-tals serien Star Trek och att rollen den gångenistället gick till George Takei men det är en annan historia…

Slutligen har vi också de tre stormarna ”Rain, Thunder ochLightning”. Som säkerligen är inspirerad av de tre bröderna Lone Wolf möter iShogun Assassin (eller rättare filmserien Lone Wolf and Cub som Shogun Assassinär ett hopklipp av). Det skulle i alla fall förvåna mig mycket om det intefinns något samröre där.

Man skulle kunna säga att den här filmen verkligen har allt,hur ovanligt det än kan låta. Actionfyllda slagsmålscener, fantasyinspirerademonster, rena skräckinfluener, Kung Fu och mycket mycket mer. Filmen är också,enligt filmens regissör John Carpenter lite av en hyllning till Kung Fu filmerfrån forna dagar.

Jag kan nog hålla på hur länge som helst med att hylla denhär filmen, men efter sisådär 650 ord har jag nu insett att det inte finnstillräckligt starka superlativ för att beskriva min kärlek till den i alla fall!

Recension: Göta Kanal 3: Kanalkungens Hemlighet

2012-02-22T18:12:00.000+01:00

Det här är verkligen ingen höjdarfilm men detfinns några förmildrande omständigheter som gör den uthärdlig. Visserligenkänns det som om man skrivit ett manus efter att man först har bestämtgrundförutsättningarna. ”Loffe” ska vara med, han ska ha problem med kronofogden som ska spelas av MagnusHärenstam och så måste vi ha kanoten och Svante Grundberg med! Det blir lite krystat och sökt och just dennadel av filmen är ingen höjdare. Det känns mest som upprepningar av vad mangjort tidigare – i bästa fall! Dock tycker jag att det finns några referensertill de tidigare filmerna eller åtminstone den första som är roligare. Tillexempel att man ska ”skita i det blå skåpet” ett uttryck som ju ”Loffe” myntade i den första filmen. Mendet blir klart bättre, eller åtminstone mer underhållande när man går ifrån denfärdiga mallen och hittar på en helt ny historia som inte nödvändigtvisutspelar sig på kanalen, vare sig det gäller en tävling eller något annat.Filmens avslutande del – skattjakten, påminner nämligen mera om filmer som National Treassure eller för den delen Da Vinci Koden. Alltså många ledtrådarsom till slut, genom kluriga attiraljer leder fram till en skatt ellerhemlighet. Att detta parti i filmen inte är rimligt om man ser det någorlundarationellt drar ned behållningen en smula men om man tar sig friheten att intese alltför strängt på det kan man åtminstone få sig en stunds underhållning avfilmen. Detta även om man aldrig någonsin kommer att se om den!

4/10

Review: Hack Job - 2011

2012-02-22T12:20:00.000+01:00

Hack Job

Director:James Balsamo

2011

Comedy/Horror

The Devil gives agreat moviescript to the two loser filmmakers James Argento and Mike Fulci.

This might as well be the most stupid film I’veever seen! Having that said I think I need to state the fact that it doesn’t necessarilyneed to be a bad thing. It’s a hilarious movie most of the time just because ofthe fact that it’s stupid. It goes all over the place and that’s also the mainproblem with it. I would have liked it to stay in one premise. You don’t haveto bring everything you can think of together: zombies, monster, aliens, Nazis,you name it!

The effects sucks most of the time but I’ll adda little kudos for the self irony. I get the feeling that there are more ambitionsthan pretentious, that’s even if I can’t say I find it ambitious at all. Itmust have been done on a real shoestring budget and it shows. The picture isunsharp and damaged due to cheep filming equipment I think, the editing is badand the acting is way over the top. There’s gore in it and the movie makes apoint over this plenty of times. It also makes a point of the tits but I‘d sayboth of these are in the movie for the hell of it. They don’t really addanything.

This will be one of the shortest reviews I’vewritten in a while but I’m more or less lost for words. I can’t really tellwhat it’s about and to me it’s just scenes jammed together. On the upper hand Ifind lots of cool oneliners and references to other movies and stuff. For themost of the time I might be over analyzing it but it’s clear that James Balsamo is a real movie buff witha lot of knowledge and experience in film viewing.

Oh yes... Lloyd Kaufman appears a few times and might very well be the best actor in the film.

Recension: Bikini Girls on Ice - 2009

2012-02-21T22:24:00.000+01:00

Bikini Girls on Ice

Regi: Geoff Klein

2009

Horror

En busslast medcollagebrudar i bikini fastnat på vischan. De är på väg mot en plats där de skatvätta bilar, allt för att dra in lite pengar. Men de fastnar som sagt i enliten håla och tar så småningom beslutet att förlägga biltvättandet däristället, åtminstone i väntan på att bussen ska bli lagad. Vad det inte haderäknat med är att mackägaren är en spritt spångande galning som inte spillernågon tid innan han börjar mörda dem en efter en…

Vi kan väl göra det enkelt för oss och kalla det här fören slasher, en neoslasher rent av. Den har alla de klassiska ingredienserna:brudar, en galen mördare och någon form av byfåne som påpekar, i sann fredagen den trettonde anda att detminsann har försvunnit folk från trakten och kring macken i synnerhet. Ingentror honom förstås!

Manuset är fasansfullt dåligt men skådespelarna ärfaktiskt betydligt bättre än vad man skulle kunna tro. Ingen är briljant mendet finns hopp för ett par av dem. Något som förvånade mig var att man faktisktinte någon gång får se några bröst som inte befinner sig i en bikiniöverdel.Jag hade förväntat mig rätt så mycket exploaterande av denna kvinnliga anatomi,men tji fick jag! Det var ju i och för sig upplyftande att man blev lurad ochatt de förutfattade meningarna inte införlivades. Man får helt enkelt nöja sigmed att brudarna behåller bikiniöverdelen på.

Men det innebär ju inte att det är vidare logiskt. Jagvet inte vad ni säger, men jag tycker nog inte att det verkar så vidare trovärdigtatt tjejerna fortfarande springer omkring i bikini efter mörkrets inbrott.Mördaren tillhör väl inte de mest karismatiska heller och är väl egentligeninte en riktigt slashermördare heller. Det finns ingen motivation bakom hansbeteende och det är förvånansvärt blodfattigt trots att han hugger sina offerupprepade gånger i frenesi.

Och efter ovanstående stycken tror ni förstår att det härinte är en film man behöver bry sig om? Men jag vill helt klart hävda att detär en underhållande film trots allt. Det kanske inte är de kvalitativa bitarnasom gör detta men gillar man slashers tror jag inte man kommer att blibesviken, bara man inte förväntar sig floder av blod.

Review: Gutterballs

2012-02-21T18:28:00.000+01:00

Gutterballs
Regi: Ryan Nicholson
2008
Horror

Two gangs are rivals to each other and theymeet at the local bowling alley. One thing leads to another and after a whileone of the guys – Steve, has had it. He’s been humiliated for the last time andwants revenge real soon! When one of the girls in the other gang forgets herpurse is he there waiting for her with some of his friends. It’s dark and theyattack the girl with everything they’ve got. They brutally rape her and therest of the movie, the main story begins. Someone is killing the bowlers one byone in bloody and perverted ways.

My only earlier encounter with Ryan Nicholson is LiveFeed, a movie that had a fantastic cover that attracted me to it like few otherfilms have.Unfortunate it was a real disaster. This movie is availablewith a very pleasing image on the cover too. A parody of Maniac, there iseven a paraphrase of the tagline I Warned You Not to Bowl Tonight. On thisrelease we are spared that kind of humour though, thankfully!

The actors are all quite bad but that’s something you’llhave to take when it comes to movies like this one. The main and most importantthing is that the murder scenes are innovative and entertaining, and they aremost of the time. I wouldn’t say that the murderous ways are a surprise all thetime but since Ryan Nicholson doesn’t seem to be afraid to showgenitals, real or fake, there is a lot of perverted ways someone can die in.There is obviously some sex in the movie, not any really pornographic scenesbut a bit more than you might be used to from the typical slasher.

I think the murderer looks pretty cool even if the firstappearance has kind of a comical effect. I really understand that thecharacters get killed in this movie by the way. They are so annoying that Icouldn’t stand them for very long either. That guy, Steve… I wouldn’t lastmany minutes if I was in the same room as him, such a self centred asshole, areal loser. He complains about everything and many of the other characters dotoo. You can’t wait for them to die one by one!

The ending sequence feels pretty forced but you have to seethis for what it is. It’s a kind of slasher and all the characters shouldn’t melikeable. But on the other hand, it doesn’t get very exciting if you can’t feelsorry for them either. But I don’t really think that Ryan Nicholson meansto make this movie exciting or thrilling, it doesn’t really have that style. Ithink it’s made for pure entertainment and what more can you ask for than abowling pin rape? Well, the revenge obviously!

Recension: Black Sun: The Nanking Massacre

2012-02-21T18:10:00.000+01:00

Liksom i de tidigare filmerna av Men Behind the Sun serien, som den här filmen ibland sägs tillhöra,så kanske det är lättare att knyta an till händelserna om man byter utkineserna mot judar och japanerna mot nazister och flyttar hela handlingen tillEuropa istället. Det är brott mot mänskliga rättigheter uppradade eftervarandra och enbart detta gör det här till en viktig skildring och etthistoriskt dokument! Filmen är också gjord på det sättet att man emellanåthänvisar till bilder eller filmsnuttar som påstås vara dokumentariska. Det ärett effektivt grepp om man vill påverka åskådaren och det är ofta enångestladdad upplevelse att se. Men tyvärr lyckas man inte fullt ut, många aveffekterna när de japanska soldaternas sadistiska tilltag ska visualiseras ärganska dåligt gjorda och kan knappast tas som äkta vara. Likväl är den ensevärd film även om det inte är underhållande på något sätt och det ska välinte en sån här film vara heller!

6/10

Review: Cut (2000)

2012-02-20T18:08:00.000+01:00

There’s a low budget horror movie being made. Atleast until the film’s director get killed. She’s murdered on the set and theactor playing the killer also dies. After this the film seems to be cursed and everytime someone tries to finish it someone dies. Now a group of students are aboutto give it another try. They convince the original films star to once again appearin the film and goes to the original location for their completion shots. Itdoesn’t take too long before people starts to die… Writing the above made methink a bit of A Return to Horror Higheven if the comparison is truly unjust. I also get vibes from one of the Urban Legend films, can’t rememberwhich though, probably the second one. I think this is supposed to be sillythough, it’s a comedy first and a horror/thriller after that. It works but it’sno masterpiece. Kylie Minogue is init and that’s about as fun as it gets. Yeah, and Molly Ringwald does a real diva bitching part too!

4/10

NEWS: upcoming horror short! - The Prospector's Curse

2012-02-20T13:46:00.000+01:00

I got this press release the other day and I must say I like the idea of this film. I'll copy in the synopsis for you here:

Theodore“Tubby” Ellsworth and Jack smith are two criminals on the run, lost in theuntamed wilderness. When they stumble across a mutilated Prospector,dying on Indian ground, they promise to give him a Christian burial. Thefugitives break their oath and steal the old man’s gold…but that night, theProspector’s corpse returns to make them pay!

I can't say anything about the actors, except för the brillinat Robert Nolan, really but I have high hopes for this one!

The Writer & Directors page: Josh Heisie

Official facebook fan page: Facebook

Recension: Bong of the Dead

2012-02-20T13:20:00.000+01:00

Bong of the Dead

Regi: Thomas Newman

2011

Komedi/Horror

De två vännernaEdwin och Tommy har luskat ut ett dunderknep när det gäller att odla framriktigt rejält potent marijuana. Tyvärr har deras hemliga ingrediens –zombiehjärna, precis tagit slut och eftersom de lever i ett zombiefritt områdebeslutar de sig för att ta sig in mitt i smeten för att skaffa mera av denåtråfyllda hjärnan. Allt för att kunna röra på lyckliga i alla sina dagar. Dekommer dock inte särskilt lång innan de blir tillfångatagna – av en zombie medambitioner att skapa en armé och erövra världen. De lyckas fly och hamnar snarthos Leah som lyckats överleva zombieattackerna. De beslutar sig för att slåsina påsar ihop och ge sig iväg mot överlevnaden, om det nu inte var för att debehövde lite mer zombiehjärna först…

Inledningscenerna på filmen är hur vassa som helst ochriktigt föredömliga för en zombiefilm av det här slaget. Det finns visserligenCGI men det är ändå gjort på ett sådant sätt att det fungerar bra och inte serkonstgjort ut. Resterade effekter, det vill säga sminket ser ut som gamlahederliga effekter, latex etc. med en ganska skön retrokänsla. Ändå ser detmodernt ut och hela filmen präglas av att den faktiskt är gjord i modern tidoch inte är en dammig gammal rulle från förr. Inte för att jag har något emotdem heller men det är ändå skönt att någon tar sig tid att placera zombiefilmeni nutiden.

Vad jag inte är speciellt förtjust i är allt tramset. Jagförstår att det måste finnas där eftersom allt egentligen handlar om ett marijuanarus.Ja, alltså inte så att det skulle vara slutpoängen som drömsekvensen i Nightmare City, utan det är snararesjälva jakten som blir lite puckad. Med repliker som att man blir inte dum avatt röka marijuana bevisar man väl själva tesen av påståendet felaktigt. Såkorkade som de här två gynnarna har jag sällan sett någon vara i en zombiefilm.Men det råder å andra sidan inga ledsamheter heller. De är så uppslukade av attröka på att de inte riktigt verkar förstå vilken verklighet det lever i.

”Cheech& Chong Vs. The Zombies”

Annat blir det när de träffar på Leah! Och för att citera en replik i filmen så är hon riktigt het!Hon har också lite mera innanför pannbenet än de två pundarna och har dessutomkunnandet att överleva. Det blir en period med känslomässig story just här somkanske drar ner filmens splattertempo något men det är ändå en period i filmensom känns nödvändig för den fortsatta utvecklingen!

När de slutligen ger sig iväg har de specialutrustat sinbil med allehanda vapen för att slå sig igenom vad som helst i zombieväg – och defår nytta av det också! Det blir ett blodbad utan dess like som för tankarnatill klassiska scener ur Braindead.

”faktiskt fabulöstfantastiska effekter”

Humorn är understundom riktigt rolig men emellanåt ocksålite för barnslig för min smak. Det är förstås effekterna man vill åt och de ärfaktiskt fabulöst fantastiska och skulle de brista lite i utförande så gör detinget heller. Det finns en helhetskänsla i filmen som jag verkligen gillar ochsom är så där härligt galghumoristisk. Och faktum är attskådespelarprestationerna är utöver det vanliga!

Helt enkelt en kul film med en del nya element som viinte är vana att se i en zombiefilm, blandat med klassiska ingredienser som viverkligen känner igen och älskar!

Recension: Final Destination 5

2012-02-20T11:55:00.000+01:00

Jag använde den här filmserien för några månader sen för att illustrerahur fasansfullt många uppföljare som egentligen är en och samma film som produceras.Detta gjorde jag för några månader sedan innan jag hade hunnit se den här ochkanske rent av innan den var färdiginspelad? Jag minns faktiskt inte. Nu harjag i alla fall sett den och kan konstatera att den i mångt och mycket faktisktär samma film som de övriga fyra. Det finns inte så mycket nytt att hämtanågonstans. Det är mer eller mindre dödsscener som sammanfogats till en filmoch det finns inte så mycket finess mellan dem. Dock påstår jag att dessadödsscener är välgjorda och rent av så otäcka att det är svårt att titta pånågon av dem. I alla fall utan att kroma sig i TV-soffan som om man själv kändesmärtan av det som inträffar. Det som är kul är att det oftast är ganska långa händelseförloppsom till slut gör att det brister och att olyckan är framme, oavsett om det ärförbestämt eller inte. Jag tyckte det var en mer genomarbetad del än den förramen inte lika bra som de tre första delarna. Ett extra pluspoäng går dock tillslutsekvensen som var väldigt innovativ tycker jag. Den knyter på ett bra sättihop alla fem filmerna och säkerställer att det verkligen inte behöver kommaytterligare en del i serien, vilket det förstås kommer att göra i alla fall omdet bara finns pengar kvar att hämta i franchisen…

6/10

Recension: Daughter of the Jungle

2012-02-20T11:45:00.003+01:00

Daughterof the Jungle

Regi:Umberto Lenzi

1982

Äventyr/Komedi

Ringo och Butchskall spendera sin semester i Sydamerika men nästan genast går det på tok fördem. De lyckas med bedriften att klivs i på fel matställe och får heller ingenmat eftersom ägaren inte vill ha några trubbel med nyfikna turister. Senarelyckas de hamn i konflikt med djungels urinnevånare och blir tillfångatagna avkannibaler. Ytterligare lite senare tror de sig bli räddade då de ser enhelikopter men inget är längre från sanningen, istället visar det sig vara restaurangägarensom kommer för att leta efter en legendarisk djungelskatt och verkligen intehar lust att sluta fred med Ringo och Butch som har förolämpat honom svårt.Slutligen lyckas de fly och stöter ihop med en vit kvinna som tycks vara likaförtrogen med djungels som infödingarna. Denna djungelns dotter förhäxar demfullständigt med sig skönhet.

Det här är egentligen en ganska dum film, men det är åandra sidan det som är meningen med den också. Det märks tydligt att den drivermed sig själv och på så sätt klarar den sig undan en del tramsiga ögonblick. Detär en äventyrskomedi och inte en kannibalfilm även om de två kompisarna faktiskthamnar hos kannibaler. Umberto Lenziutnyttjar klichéerna och ger oss det vi tror att vi ska få, fast med glimten iögat!

Första delen av filmen är rätt tröttsam men när välDjungelns Dotter kommer inte i bilden blir det en mycket roligare film. Det ärfortfarande en korkad historia som inte följer någon som helst logikegentligen, men den blir mycket charmigare när Sabrina Sani, som spelar den kvinnliga rollen, träder in i filmen.Det blir oerhört stereotypiskt när hon springer runt i stringtrosor och behåmen charmen ökar hundrafalt! De två kompisarna blir som förbytta och deklassiska inre stridigheterna börjar inträffa. Båda slåss de om kvinnans gunst,där självklart den ena står som segrare.

Men bråken är inte så allvarliga egentligen. Det är baraett spel för gallerierna och när filmen slutar är det rena rama Mel Brooks-avslutningen. Nja, jagöverdriver förstås men tittar man på sluten av Blazing Saddles eller MontyPythons Galna Värld hittar man i alla fall paralleller. Det trodde jagaldrig om Umberto Lenzi! Filmen drivermed sig själv, fungerar som sin egen kommentator och blir på något konstigtsätt metafilm åt sig själv…

Faktum är att jag inte hade förväntat mig en komedi överhuvudtaget.Jag var verkligen inte införstådd med vad det var för slags film och trodde attjag skulle få mig ett mer seriöst djungeldrama till livs. Kanske hade jaguppskattat det mera, men det här är å andra sidan något mycket ovanligare, jagtror inte jag har sett någon film som den här tidigare. Det är en del roligavändningar som både är så karakteristiska att man måste fnissa åt dem och såstereotypiska att det helt enkelt inte går att ta dem på allvar.

Recension: Bay of Blood

2012-02-19T17:08:00.000+01:00

Bay of Blood

Aka: Twitch of the DeathNerve, Reazione a Catena

Regi: Mario Bava

1971

Horror

Grevinnan Donati mördas men alla spår bekräftar bara polisens teori omsjälvmord. Vad som sedan följer är dock en kavalkad av mord där alla tycks hamotiv till vartenda ett. Det finns naturliga motsättningar både mellan debofasta invånarna och de profithungriga exploatörerna som vill förvandla vikentill ett, enligt deras sätt att se det, paradis. Det enda sättet att rentvåsoch förflytta sig till de oskyldigas skara tycks vara att själv bli mördad ochbefolkningen krymper och krymper ju närmare sanningen man kommer.

Jag har vid tidigare tillfällesjälv konstaterat att det här är, om inte den allra första slasherrullen, sååtminstone bra nära. Nu när jag ser den igen och har den i färskt minne kan jagockså konstatera att den sniffar runt en hel del i gialloträsket också!

Man kan väl dela uppslashergenren i två delar om man tillåter sig själv att generalisera en heldel. Först och främst har vi de filmer där mördaren är känd för oss – publiken,och utför sina dåd på ett sådant sätt att vi kan ta del av helahändelseförloppet. Sedan har vi också den typ som Bay of Blood tillhör, därmördaren förblir okänd och fokus inte ligger enbart på utstuderademordsekvenser (även om dessa är mycket bra just i Bay of Blood), utan även påden spänning som skapas av att man inte vet riktigt hur det ligger till. Enligtmitt sätt att se det gör detta också att man flyttar horrorgenren ett par stegnärmare thrillern och i slutändan får någon form av slasher och giallohybrid.

Fotot i Bay of Blood är mycketvackert och det är väl kanske det, tillsammans med den ovanligt, försammanhanget, komplicerade plotten, som gör att filmen fungerar så bra. Mantillför en extra dimension och känslan av voyeurism är påtaglig i flera scener,framförallt i filmens första halva. Vändningarna i handlingen gör att just närman trodde att man visste hur allt låg till blir man varse om att man faktiskthade helt fel. Jag såg förresten en gång någon som jämförde handlingen i Bay ofBlood med den i vilken såpa som helst och det är faktiskt inte en så dumjämförelse. Intrigerna begränsar sig inte till det tvådimensionella berättandeman är vad vid från andra slashers. Även de mest kända, Fredagen den Trettonde,Halloween etc. lyckas inte skapa så intressanta relationer bland helarollbesättningen utan begränsar sig till skräcken mellan förövare och offer.Här kan vem som helst vara skyldig till vad som helst och det är också lite idenna struktur som gör att man med lätthet kan väva i giallogenren i det hela.

Men mordsekvenserna då? Jodå,även om man lyckats skapa en intrig som involverar alla personerna i handlingenoch filmar det med ett mycket intressant bildspråk finns det utrymme för båderejält med våld och gore. Man blir mäkta imponerad av vad som faktiskt gick attåstadkomma 1971 och många av effekterna ser betydligt bättre ut än vad man ärvad vid numera.

Ska man då dra någon form atslutsats av ovanstående så hamnar det väl i linje med att det här är en mycketviktig film i sammanhanget och om man räknar sig som ett fan av genren bör manskämmas om man inte sett den. Att den varit en inspirerande faktor för mångenfilm och kan räknas som urfadern för genren.

En mycket bra och inspirerandefilm!

Recension: The Collector

2012-02-19T15:09:00.000+01:00

Jaggillade den här filmen från första minuten, inte för att jag egentligen hadefull koll på vad den skulle handla om, mer än det uppenbara som man kan läsa påbaksidan av fodralet. Att en inbrottstjuv ska bryta sig in i en fastighet somtillhör någon rik knös och att det redan finns någon därinne. Att inte veta merän så förhöjer kanske spänningen en smula också eftersom man inte riktigt är bereddpå vad som ska hända. Så vill du verkligen inte veta mer än så är det kanskebäst att du slutar läsa nu. Ni andra som inte har något emot att få lite merinformation kan förstås läsa vidare. Jag kan konstatera att spänningen är denhär filmens största behållning och att jag hade önskat en lite starkaremotivation från mördarens sida. För det handlar ingalunda om enbart en samlare,det är inte ont innovativa fällor uppsatta över hela huset designade att vållasmärtsam skada om något av offren skulle försöka fly. Det saknas heller inteexplicit våld när samlaren torterar sina offer i fastighetens källare och mankan väl säga att det här är någon slags korsning mellan Saw och People Under theStairs kanske. Inga riktigt bra jämförelser någon av dem egentligen men defår duga. Själva atmosfären påminner väldigt mycket om de två filmerna i allafall! Men så är det ju som sagt det där med motivationen. När filmen är slutsitter man fortfarande förväntansfull och tror att man ska levereras ett svareller två, men icke! Man får snällt nöja sig med att filmen slutar och de ärväl inte omöjligt att någon kommer att göra en uppföljare på den här, den var ialla fall effektiv så länge den varade!

6/10

Review: The Thrill of a Kill

2012-02-19T11:28:00.000+01:00

The Thrill of a Kill

Director: Lars-Erik Lie

2011

Horror

A young girl runs off from home. She roams theforest which is the best way for her to calm down. But not this day! She isattacked and taken to a cabin nearby where she’s molested and tortured by aserial killer maniac.

This isan ultra low budget film! They usually don’t have more plot than I’ve justdescribed – and they don’t have to! The main thing about watching them isn’tthe deep plot anyway, I’m not looking for multiple layers of storylines and I’mquite happy with what this presents in that sense. Neither is low budget flickknown for masterful performances of the actors and that’s fine too!

What’simportant is that the ambition to make something is there. That the crew andactors aren’t satisfied with just anything, they should want to shake thegrounds a little bit. And I think this film does just that. It isn’t reallyinventive but the feel of it is quite raw and the serial killer maniac is areal son of a bitch! I don’t know if it’s the Norwegian language or somethingelse but he seems so friendly yet so grim! He doesn’t seem to have any emotionsat all to come in his way when it comes to tormenting the young girls he hascaptured.

Speakingof the language, my Norwegian is not good and I had a hard time getting thelines most of the time. But there are a lot of different accents in the film andI didn’t have problems with all of them! Strange that mother and daughterdoesn’t use the same dialect but I guess that’s beside the point. Who am I toknow if the daughter grew up in the same surroundings as her mother?

Let’s goto the fun parts – the gore! Because we can talk about the other stuff forhours, but what we’re really interested in is the gore right? I’m just beinghonest here, the main thing about a low budget horror/splatter movie is thegore and that’s the truth! It doesn’t matter how good the storyline is, thegore is always in focus! This is not the most violent film I’ve seen in thematter but I think it’s one of the more perverted and sadistic actually. Thereare some pretty traditional splatter scenes but most of it is more or lessrealistic! I have no complaints about the gore at all but I wanted it to besleazier at times. In the very beginning of the movie eroticism is hinted andinsinuated by low camera angles and later with topless shots (even if they’refrom behind) but it never takes the full step into nakedness.

As itbecomes a rape/revenge film of sorts the ending is the most intense part(DUH!). This is where the perpetrator is punished and gets what’s coming tohim. This isn’t actually a spoiler since its pretty standard but I’m not goingto tell you what’ll happen to him. But I can tell you that I sure wouldn’t wantto trade places with him…

Recension: The Thrill of a Kill

2012-02-19T11:26:00.000+01:00

The Thrill of a Kill

Regi: Lars-Erik Lie

2011

Horror

En ung flickarymmer hemifrån. Hon springer omkring i skogen eftersom det är det bästa sättetför henne att lugna ner sig från hemmets bråkiga miljö. Men inte denna dag! Honblir snart attackerad och tagen till en närbelägen stuga där hon blir utnyttjadoch torterad av en galen seriemördare.

Det här är en ultralågbudgetfilm! De brukar vanligtvisinte ha en djupare handling än vad jag har beskrivit ovan – och det behöver deinte heller! Huvudsaken när man tittar på en film av det här slaget är inte dendjupa handlingen i alla fall! Jag letar inte efter multipla och flerbottnadehistorier och jag nöjer mig mer än gärna med vad den här presenterar handlingsmässigt!Lågbudgetrullar är heller inte kända för sina mästerliga skådespelarinsatseroch det är också helt okej!

Det som är viktigt är att det finns en ambition att göranågot! Att personal och skådespelare inte bara nöjer sig med vad som helst såatt säga. De ska vara beredda att röra om lite i grytan och tänka i lite nyabanor och det är precis vad den här filmen gör. Jag vill inte påstå att den äroerhört uppfinningsrik men stämningen är ganska rå och den galna seriemördarenär ett riktigt rövhål! Jag vet inte om det är det norska språket som gör deteller om det är något annat men han verkar så vänlig och grym på samma gång pånågot sätt. Han verkar inte ha några känslor alls som kommer i vägen för detjejer han kidnappar och torterar i alla fall!

På tal om språket så är min norska inte i bästa skick ochjag hade ibland svårt att uppfatta dialogen. Men det finns flera olikadialekter och en del var hur enkelt som helst att förstå. Märkligt förrestenatt mor och dotter kan tala så väldigt olika varandra rent dialektalt men jagantar att det egentligen inte har så mycket med saken att göra. Jag vet juheller inte om mor och dotter faktiskt har vuxit upp i samma område?

Men om vi skulle ägna oss åt det roliga – gore! Föroavsett hur många timmar vi lägger ner på det andra är det ändå det här viegentligen är intresserade av eller hur? Jag är bara ärlig, det viktigaste meden lågbudgetfilm av det här slaget är hur bra gore-effekterna er ut, det ärliksom där fokus ligger! Det här är inte den våldsammaste filmen jag någonsinhar sett i det avseendet men det vet i tusan om det inte är en av de mestsadistiska! Det finns traditionella splattereffekter i filmen men det mest ärganska realistiskt tycker jag. Jag har inga som helst klagomål över detta menvid några tillfällen önskade jag att det fanns lite mer sleaze i filmen. Redanprecis i början av filmen insinueras det erotik med låga kameravinklar ochkorta kjolar och senare med några topless scener (visserligen är de filmadebakifrån) men den tar aldrig steget fullt ut och blir riktigt naken.

Till slut blir det på ett sätt en rape/revenge rulle ochslutet blir således det mest intensiva i filmen (DUH!) det är här densadistiske seriemördaren får vad han förtjänar. Det är ingen spoiler att talaom det men jag tänker inte avslöja vad som händer med honom. Men jag skulleverkligen inte vilja byta plats med honom i alla fall!

Recension: Beanstalk

2012-02-18T17:04:00.000+01:00

Beanstalk

Regi: Michael Davis

1994

Komedi

Jack (J.D. Daniels) försöker på alla sätt hjälpa sindubbelarbetande ensamstående mor ekonomiskt och spelar in alla bra idéer hanfår på band. När han av misstag hittar några magiska bönor som slår rot börjaren jättelik bönstjälk växa i trädgården. Jack får höra om den gyllene gåsen somvärper guldägg och stora högar av guld uppe hos jättarna i toppen påbönstjälken och bestämmer sig för att klättra upp.

Påhittig variant av denengelska sagan om Jack och bönstjälken. Den här utspelar sig i modern tid ochman har verkligen försökt flytta handlingen så gott det går, jag tycker detlyckas klart över förväntan. Många av dagens problem anpassas till historienoch även om det verkar lite väl barnsligt och fjantigt emellanåt måste mankomma ihåg att det här faktiskt är en barnfilm. En barnfilm som vuxna också kanse, om inte annat så för de komiska vändningarna på sagan när man får se detfrån jättens synvinkel. För även om barn kanske inte tänker på de politiskaaspekterna här, så är det helt klart en del av behållningen för de vuxna somser den. Tänk på sagan som propaganda och begrunda om du verkligen kan lita pådet du trodde var sant, synvinkeln har väldigt stor betydelse här.

Margot Kidder spelar över somden smått hispiga Doktor Kate Winston på ett skojigt sätt. Hon är fullständigtövertygad om att jättar verkligen existerar och blir naturligtvis inte trodd avsina jämlikar. Inte ens när den jättelika bönstjälken skjuter i höjden är detnågon som reagerar, det enda folk tänker på verkar vara att exploatera den ochatt tjäna så mycket pengar som möjligt.

Jättarna är framställda somganska dumma, men det är de egentligen inte. De har bara inte kommit längre äntill 50-talet i sin utveckling, varför kan man fråga sig. Kanske finns detpolitiska referenser även här, det är klart man ser sin fiende som dum, äcklig,elak och ond. Det är propaganda igen på ett skickligt och satiriskt sätt.

Recension: The Trail of the Incredible Hulk

2012-02-18T15:07:00.000+01:00

På svenska heter den här filmen Hulken och Daredevil och jag tycker det är en mycket mer lockande titelän den engelska. Detta beror säkerligen på att Daredevil var en av mina favorithjältar i serietidningsfortmat närjag väste upp, jag har väl fortfarande dem liggande någonstans förresten. Hursom helst så hamnar David Banner i klammeri med rättvisan och tas om hand av Matt Murdock, en rättskaffens man. Hahar dessutom en hemlig identitet – Daredevil,där han bekämpar brott i staden. Framförallt är han ute efter storgangsternFisk och spelas av min gamle favorit JohnRhys-Davies (som på DVD-omslagets baksida benämns som Kingpin, en klassisk serietidningsskurk) och nu råkar de tvåmännens öde korsa varandra. Efter mycket snack, för TV-filmen följer sammamönster när det gäller berättande, förvandlingar etc, som serien gjorde, slårde sina påsar ihop. Det är överlag ganska B, men det förväntar man sig. Men jagkan inte bli besviken på Bixby/Ferrigno.Istället blir jag det på Daredevil,eller rättare sagt hur man har målat upp honom. Karaktären är de väl egentligeninget fel på, men vad är det för dräkt han har på sig?!

6/10

Recension: The Beast

2012-02-17T16:46:00.000+01:00

The Beast

Regi: Jeff Bleckner

1996

Horror

Mystiska försvinnanden och dödsfall börjar inträffa i det lillafiskarsamhället Graves Point och det dröjer inte länge innan teorier om vadorsaken kan vara. Den ansedda fiskaren Whip Dalton (William Petersen) hittarnämligen en jättelik klo som identifieras att komma från en jättebläckfisk. Enexpert kallas in för att studera den mycket ovanliga besten, men stadensborgmästare har andra planer. Han vill ta hand om problemet så snabbt sommöjligt för att hans planer om inventeringar utifrån inte ska grusas. Såledesövertalar han en annan fiskare att ge sig ut för att döda den gigantiskabläckfisken, bara för att reta upp den ytterligare…

Först av allt måste mankonstatera att man faktiskt känner till själva handlingen innan och utan ochdet är inte så märkligt. Peter Benchley, som skrivit bokenfilmen bygger på ligger nämligen bakom en annan mycket känd liknande historia –nämligen Hajen! Jämförelser ärsålunda oundvikliga och kanske inte ens något som bör ligga filmen i fatetöverhuvudtaget? Jag menar – Hajenmåste anses vara referensverket i sammanhanget och eftersom i stort sett allaberättelser med ett havsmonster (av det naturligare slaget i alla fall) avnågot slag innehåller samma ingredienser om och om igen. Vi har en borgmästare,eller någon ekvivalent personlighet som vill skyla över händelseförloppet ochhelst skylla på något annat än vad som verkligen försiggår. Antingen handlardet om att skydda turismen eller om investeringar som här, men det finns alltiden övertro, eller en dumdristighet att konstatera att saker löser sig alldelesför snabbt. Så fort en varelse fångats eller dödats är alla problem ur världen,vilket de naturligtvis inte är.

Det finns också alltid en hjälte,en rättskaffens man med principer av stål som inte låter sig köpas oavsettvilket betalning som erbjuds honom. Han gör bara det rätta och är den som tillslut reder ut situationen. Självklart finns det också en expert, som kan alltom den påstådda varelsens art och slutligen så är förstås djurets storlekkraftigt överdriven. Jag vet inte om Peter Benchley ”uppfann” detta i ochmed att han skrev Hajen, men man kani alla fall konstatera att det förekommer i var och varannan film av det härslaget, vare sig om det är han som åter skrivit den litterära förlagan ellerinte.

I det här fallet tycket jag attkaraktärerna är fylligare än vad det tenderar att vara i renaskräpproduktioner. Det märks också att det finns en högre budget och kunnandebakom den produktionen och även om den faktiskt är gjord för TV är det ingetsom märks så där jätte tydligt, möjligen på dess längd då. Den är nämligen tretimmar lång och det kanske är lite för länge för att kunna hålla spänningen ochstämningen uppe. Dock kan man med fördel dela upp den i två omgångar, något somdvd:n dessutom tillåter!

Skådespelarprestationerna lyfterden också över många av de mindre lyckade produktionerna och det är faktisktriktigt spännande på sina ställen. Speciellt mycket gillar jag LarryDrake, som faktiskt är en riktigt skicklig skådespelare och det är syndatt man inte ser honom oftare i större produktioner, för han verkar kunna speladet mesta, även om lömska losers kanske är hans specialitet!

Det är förstås klart att man vethur det ska gå från första stund, men det är liksom någonting man får räknamed. Den tiden när en sån här film kunde överraska med annorlundahändelseutveckling är sedan länge förbi. Själva varelsen är också den bragjord, eller åtminstone delvis, för det beror lite på vilken effekt man velatuppnå. Många gånger känns det som ett gammalt hederligt gummimonster (bra!) menibland ser det ut som om man använt sig av halvtaskig CGI. Nu är ju visserligenfilmen, eller miniserien, från 1996 och dessutom gjord för TV så det är väl endel av förklaringen kanske. Man kan inte få allt och det är trots allt vidganska få tillfällen detta sker.

Överlag en ganska trevlig film påtemat, helt klart en av de allra bästa även om den inte piskar Hajen!

Recension: Genvägen aka Snarveien

2012-02-17T15:06:00.000+01:00

Norrmännen har lyckats ganska bra med sina skräckfilmer desenaste åren. De har gett oss Fritt Vilt1 & 2, Rovdyr och Död Snö, somjag förvisso inte var så förtjust i. Här försöker man sig på att korsa valfriinavelsskräck a la Wrong Turn med Saw och kommer väl en bit på väg. Jagsäger en bit på väg för det lyckas inte riktigt fullt ut. För det förstapåverkar det norska språket filmen i en komisk riktning oavsett hur seriöst detegentligen är. Men filmens stora problem är att det är alldeles för enkel! Detfinns inget djup i karaktärerna och det finns ingen djupare mening bakomhandlingen heller. Det finns en massa öppningar att utforska men man går intepå djupet någonstans vilket är synd. För det finns helt klart potential och dethär kunde ha blivit en riktigt bra skräckis!

6/10

Recension: The Road

2012-02-16T20:00:00.000+01:00

Dethär en av de filmer som jag på senare tid bollat upp till högst förväntningarpå senaste tiden. Det gör också att det här blir en av de filmer som jag blivitmest besviken på under samma tidsrymd. Det innebär egentligen inte att filmenär dålig på något sätt, för skådespeleri och budskap är helt klart övergenomsnittsnivån och filmen är också stilistiskt utförd och trovärdig nästanhelt igenom. Det finns några scener när ruiner och liknande verkligen seruppbyggda ut a la Full Metal Jacketoch inte som raserade fastighetsspillror eller liknande men dessa går attignorera. Jag mådde dock inte så dåligt av filmens postapokalyptiska kontextsom jag hade förväntat mig och det tycker jag man ska göra av en film som tarsig själv på så stort allvar som jag finner att den här filmen gör. Det handlarinte om någon obskyr subgenre (postapokalyps) från det glada 70- eller 80-taletutan om en seriöst menad film som inte bara är ute efter att exploatera temat. Någraöverraskningar bjuds man dock inte på och det är väl ganska tydligt ungefär vadsom kommer att hända redan från början. Det finns en tydlig nedåtgående spiralsom förstärks allt mer medan hoppet försvinner för karaktärerna. Samtidigtfinns det en medmänsklig faktor som känns uppfriskande och som gör att mannågonstans i bakhuvudet kan förutsätta att det inte är slutet vi ser utan attdet faktiskt finns möjligheter att kämpa vidare, bygga upp på nytt och,faktiskt, inte ge upp hoppet!

6/10

Recension: Beatrice Cenci aka Conspiracy of Torture

2012-02-16T16:39:00.000+01:00

Beatrice Cenci

Aka: Conspiracy of Torture

Regi: Lucio Fulci

1969

FrancescoCenci är en grym och hänsynslös adelsman som tar vad han vill ha och inte tarhänsyn till någon annan än sig själv och sina egna behov. Hur osmakliga och perversa de än må vara. Tilloch med hans egen dotter Beatrice är föremål för hans incestuösa perversioner,när hon inte sitter inläst i den mörka källaren, allt enligt hennes farsnycker. Hon får slutligen nog och planerar i samråd med sin styvmor ochtjänare, samt en lokal buse, att mörda sin far. Handlingar som leder fram tillderas arrestering och kyrkans grymma straff för brottet.

Det här är en av de makabraste filmerjag har sett på mycket länge. Det är mycket tortyr och realistisk sådan också!Det är brännmärkning och sträckbänkar och LucioFulci har verkligen haft fantasi när han har tänkt ut de olika metodernasom använts i filmen. Inget är over-the-top på något sätt och fällan attpublikfria med våldet fastnas aldrig i, det är inga effekter för effekternasegen skull så att säga. Självklart finns det en stilistisk skönhet i hur detframställs, åtminstone för ett gammalt skräckfilms- och Fulci fan som undertecknad, men det är på en helt annan nivå än imer publikfriande filmer.

Miljöerna, som ska föreställa medeltidfungerar utmärkt och manuset är också fint anpassat till den tidsperioden. Jaggillar atmosfären och skådespeleriet och jag gillar italienska filmer från denhär tidsperioden. Den här är visserligen något äldre än var jag är van vid, menvisst känner man igen stilen. Agerandet följer ett speciellt mönster ochfärgerna ser ut på ett speciellt sätt. Och jag ser ingen anledning till attinte tycka om det här om man är intresserad av: antingen Fulcis filmer, eller filmer som centrerar sig kring att exploaterasexuella perversioner eller tortyr. Är man dessutom intresserad av kyrklig rädslaför heresi och bestraffning därav, torde saken vara helt klar! Jag kan självinte låta bli att fascineras av hur mycket ont människan kan hitta på att görai Guds namn.

Filmen berättas inte helt linjärt utanhoppar lite fram och tillbaka i tiden. Det blir lite förvirrande iblandeftersom karaktärerna inte är de starkaste, men följer man bara med ordentligtska det inte vara något problem. Ett bekymmer är dock att man inte känner varesig någon sympati för de inblandade eller avsky för de grymma handlingar somframställs och det är väl inte så bra kanske. Jag kan inte sätta fingret på vaddet beror på för allt är utfört enligt alla konstens regler och borde heltenkelt påverka på ett emotionellt plan.

Hur som helst håller jag det här för attvara en mycket mer seriös film än mycket av det som Fulci gjorde på 80-talet, vilket ju är det mesta kända bland de allraflesta skräckfilmstittare, lättillgängliga filmer såsom Zombie Flesheaters, House bythe Cemetary och New York Ripperhar inget att sätta emot den här klenoden från Lucio Fulcis skattkammare!

Recension: Hostel III

2012-02-15T12:11:00.000+01:00

Hostel III

Regi: Scott Spiegel

2011

Horror

Under en svensexa i Las Vegas blir de fyra vännerna uppraggade av ettpar snygga damer som lockar dem med sig till en klubb långt utanför stan. Defår möjlighet at leva ut alla sina fantasier men morgonen efter saknas en avdem. De andra söker med ljus och lykta men lyckas inte hitta några spår. I allafall inte till en början men allt eftersom pusselbitarna faller på plats kommerde ett steg närmare sanningen om hans öde. Snart befinner de sig alla inlåsta ikällarvalven där rejäla vaktar avlägsnar dem en efter en. Föga anar de denunderhållning som väntar dem, en sadistisk förströelse där de är offren…

Oavsett vilken inställning manhar till de två första Hostel-filmerna,om man älskar eller hatar dem eller inte bryr sig speciellt mycket alls, så kanman inte förneka at Eli Roth skapadeen ny trend i och med första filmen. Uppföljare ligger väl i tiden mer ännågonsin så det är knappast förvånande att det nu kommer en tredje film ifranchisen. Personligen har jag tagit första och andra filmen till mig iefterhand, när jag förs stiftade bekantskap med dem, framförallt första filmenvar jag måttligt imponerad. Således var jag oerhört nyfiken på den här. Delvisockså tack vara att jag tycker att det här är ett av de få tillfällena näruppföljaren faktiskt har varit bättre.

Skulle det här då visa sig varaännu bättre? Nja, på sätt och vis kan man kanske säga det, men ändå inte. Detär en snyggare film och det finns, åtminstone i filmens första halva, en heldel situationer designade att lura oss – publiken att tro att saker och tingförhåller sig på ett helt annat sätt än vad det sedan visar sig göra. Manslänger helt enkelt ut vilseledande skådespeleri och berättarteknik. Jag gillargreppet och det gör att man blir lurad ett par gånger när man tror att man vetvad som kommer att hända och vilka som är ”skurkarna”. Det är kanske inte heltlogiskt alla gånger men det gör inte så mycket, det blir pluspoäng för försöketatt skapa något annorlunda i alla fall!

Men samtidigt är den snyggarefilmen mera tillrättalagd och mindre ”skitig”. Det är inte samma fokus påtortyr i mörka fängelsehålor som det var till exempel i tvåan. Faktum är attdet inte är mycket tortyr överhuvudtaget, visserligen är det säkerligen enplågsam död offren går till mötes men det känns inte som att det är förlidandet skull utan för dödandet. Det blir, visserligen plågsamma, renaavrättningar av det istället och det kanske inte var lika kul. Dessutom skerdet i ett upplyst rum bakom en glasskiva med publik utanför, en publik som mensnillrik apparatur kan satsa pengar på vad som ska hända i ”avrättningsrummet”.Vilka metoder som kommer att användas och hur offret kommer att reagera.

Kort sagt känns det som om denhär uppföljaren har tagit ett litet kliv åt sidan när det gäller denursprungliga idén. Man har förstås behållit det mesta, den hemliga ”EliteHunting Club” med tatueringar etc. men ändå gjort det lite annorlunda. Det ärinte lika gruvligt och inte lika revolterande i sin framtoning men trots dettaändå en värdig uppföljare, bara lite annorlunda.

Recension: Mask Maker

2012-02-14T17:30:00.000+01:00

Ettklassiskt upplägg för en slasher! Ett par har just köpt ett hus som inveseringsobjektoch bjudit dit sina kompisar för att fixa till stället. De råkar väcka någotont till liv som sedan åratal varit begravt och fjättrat med hjälp av magi.Denna varelse går sedan bärsärkargång för att döda dem en efter en! Till ochmed klassiska ingredienser såsom lägereldssång och ”Crazy Ralph” (Friday the13th) har man fått med. Det som inte finns är de klassiska skrämselhistoriernarunt lägerelden men de behövs heller inte. För att vara en så pass ny slashertycker jag den fungerar utmärkt. Den är tillräckligt traditionell för attslippa betraktas som en neoslasher men har ett par saker framåt slutet som störmig kraftfullt. Jag tänker inte specificera vad jag tänker på men ett parvändningar i manuset kändes inte så genomtänkta och en smula forcerade. Överlagtrots allt en underhållande film!

6/10

Recension: X-Men: First Class

2012-02-14T15:30:00.000+01:00

Jag var inget dunderfan till den ursprungliga X-Men trilogin, men gillade den fjärde filmen om Wolverine just föratt det fanns lite fler svar att hämta där. Den här filmen, som alltså utspelarsig före trilogin, borde ha ännu fler svar men det är ganska tunt på denfronten. Nu har jag förstås inte hela trilogins handling i huvudet, och detfinns säkert något som jag inte tänker på just nu men på det hela taget finnsdet inga direkta nyheter här. I mångt och mycket ser det initialt ut som en nyversion av samma historia som tidigare. Men efter längre tid har en liteannorlunda handling uppenbarat sig. Det är lite för mycket datorgenereradeeffekter, det vill säga att de ser väldigt fejkade ut och överlag en väldigt onödigfilm som inte tillför särskilt mycket. Underhållning för stunden – visst!

6/10

Recension: War Games – At the End of the Day (2011)

2012-02-13T20:17:00.000+01:00

Först och främst ska man inte blanda ihop den här filmenmed den klassiska nostalgitrippen Wargamesmed Matthew Broderick från 1983!Istället är det här en film om några paintballspelande ungdomar som råkar utför folk som verkligen inte spelar spelet med plastkulor. Lite märkligt är detatt jag har lyckats se den här så pass tätt inpå filmen Paintball som jag skrev om för ett tag sedan. Hur många filmer medpaintballspelade ungdomar som träffar på ”riktigt vara” så att säga kan detfinnas?!

Hur som helst så är det här en mer realistisk historia änden i Paintball och den känns inte lika uppdiktad och konstruerad. Faktum äratt den heller inte är det eftersom den bygger på en verklig händelse. Men bådeNi och jag vet ju att det där inte behöver betyda särskilt mycket! Vem vet omhändelseförloppet var så dramatiskt som det skildras här? Hur som helst kännerjag lite för lite spänning och den katt och råtta lek som jag hade målat upp imitt huvud infann sig aldrig. Visst, den var onekligen stark på sina ställenoch faktiskt totalt skoningslös i sin framsällning men är man avtrubbad redanvill man ha mer – och mer – och MER!

Slutsatsen blir väl att det var en klart genomtänkt filmmen bra insatser från skådespelarna, som inte verkar spela överhuvudtaget, ochen väl skriven historia. Men jag skulle ha velat att den framställts litegruvligare och fått magen att knyta sig ännu mer!

6/10

Recension: Det Regnar Köttbullar

2012-02-13T19:20:00.000+01:00

Varje gång jag ser en animeradfilm måste jag påtala att jag föredrar att se dem svenskdubbade och så ävendenna gång. Jag försökte faktiskt denna gång eftersom det trots allt inte rörsig om tecknande djur a la Disney, utan människor. Men det gick inte, det varhelt enkelt mycket roligare på svenska! Själva handlingen är härligt galen,animerad film kan ofta ta ut svängarna betydligt mer än spelfilm av förklarligaanledningar men vem tusan kommer på att man ska skicka upp en apparat i luftensom ska omvandla vatten till mat genom att förändra den genetiska koden? Jag är imponerad av den som haft en sådanlivlig fantasi. Det är en oerhört rolig och genomtänkt film verkar det som. Detfinns budskap, som visserligen ofta framförs som ironi, vilket kan vara svårtatt ta till sig för de allra yngsta. Men för oss som nått upp till medelåldernär det sannerligen inga problem att förstå att man inte ska döma efterutseendet och att man ska få vara den man är utan att behöva göra sig till föratt bli accepterad! Viktiga saker kan jag tycka! Själv tecknarstilen är väldigtpassande och jag kan inte se någon anledning att inte se den här filmen!

7/10

Recension: Wicked (1998)

2012-02-12T23:38:00.000+01:00

Själva omslaget i sig kändes väldigt lockande när detgällde den här filmen! Jag fick vibbar av May när jag såg den och tillsammansmed titeln tändes mina förhoppningar om en riktigt skruvad film. Och ingen kanväl säga att filmen inte lever upp till sin titel! Den kunde kanske varit råaremen den är i alla fall tillräckligt påträngande! Fjortonåriga Ellies mamma blir brutalt mördad och hontar snabbt mammans roll i huset. Med hjälp av hemligheter håller hon snartpappan i ett järngrepp. Hon måste få sin vilja igenom annars tänker hon avslöjahonom. Självklart har hon inte dragit sig för att förföra honom, något som hanverkligen inte kan erkänna! Det skulle kosta honom både jobbet och fängelsetiddå hon, förutom att hon är hans dotter dessutom är minderårig!

Det finns flera olika trådar i filmen, och flera olikamisstänkta till mammans död! Åtminstone fyra personer eller kanske fem skullekunna dra nytta av hennes död och har definitivt motiv! Det fina med det helaär att man inte riktigt får reda på hur det ligger till även om mannaturligtvis har sina misstankar. Undan för undan får man ledtrådar men ingethundraprocentigt. Man får lita på sin egen slutledningsförmåga då lösningen faktisktinte körs ner i halsen på åskådaren (för ovanlighetens skull). Det finns ocksåen Noir-känsla som verkligen förstärks av musiken vid några tillfällen dåpolisen som har hand om mordutredningen är närvarande i handlingen.

Slutligen verkar det också vara så att alla har ettförhållande med alla nästan. Åtminstone så vänstras det till höger och vänstervilket nästan påminner om en riktig hotellfars. En sådan där som det slås idörrarna i och folk springer fram och tillbaka mellan rummen i. Jag överdriverförstås lite nu men faktum är att det efter den inledande halvtimmen eller såtätnar ordentligt och att det faktiskt är ett ganska välspelad drama –framförallt från Julia Stiles sidasom spelar den beräknande Ellie. Menkan hon gå för långt? Finns det någon som inte faller för hennesmanipulationer?

6/10

Recension: Hostel 2

2012-02-12T21:48:00.000+01:00

Hostel2

Aka:Hostel: Part II

Regi:Eli Roth

Horror

2007

Tre unga konststuderandetjejer åker på en liten resa till Slovakien för att festa. De njuter av livetsgoda och unnar sig allt gott oavsett vilka tår de trampar på längs vägen och ärallmänt bitchiga, åtminstone är någon av dem det. Snart är de dock föremål fören auktion där de är objekten och de säljs mot sin vetskap till högstbjudande.Detta är en mycket lukrativ och vidsträckt affärsverksamhet där mycket rikamänniskor får chansen att mot betalning tortera och mörda. Semestertrippenförvandlas till en mardrömsresa där de äckligt rika kan förverkliga sinainnersta sadistiska fantasier och mest perverterade drömmar med dem.

Jag kan väl inte påstå att jag var så där jättefrälst i EliRoth första installation i serien och strikt talat är väl den här egentligeninte så där jättebra heller. Det finns dock några förmildrande omständighetersom gör att filmen faktiskt hamnar på godkänt i slutändan.

För det första så utnyttjar man att det här faktiskt är enuppföljare till en ganska omtalad film, alla vet vad som ska hända, vilket göratt eventuella överraskningsmoment är tämligen bortkastade. Istället väljer manatt berätta mycket av historien från förövarna/kundernas synvinkel. Mystiken ärborta men de hindrar inte att man får till parallellhistorierna ganska bra pådetta sätt. Det är heller inte helt självklart i vilken riktning allakaraktärerna kommer att utvecklas i och det är ju skönt att de finns lite okändmark att filosofera lite kring under tittandet.

Men samtidigt används det på tok för mycket klichéartadelösningar för att få ihop historien och knyta till säcken. Detta känns krystatoch är en klar besvikelse, man har sett det förr och skulle önska att Eli Rothkunnat skriva ett mer komplicerat och innovativt manus. Grundhistorien är detinget fel på men i slutändan blir det lite tjatigt. Dessutom kan man inte kommaifrån att många av karaktärerna är otroligt stereotypa även om det faktiskt ärförvånansvärt välspelade.

Effektmässigt funkar filmen väl, fast med handen på hjärtathade jag faktiskt önskat mig mer och råare våld. Det är rätt mycket uppbyggnad,som visserligen fyller sin funktion, men ett par något mer utstuderade scenerhade inte skadat. Troligen kommer dock den som är mera ovan att handskas medden här typen av våldsamma filmer att se betydligt mer än jag (och kanske ävenbetydligt mer än vad som faktiskt visas) då hjärnspöken av det slaget inte ärhelt ovanligt i sådana här sammanhang. Det mest kända exemplet på detta fenomenär väl Texas Chainsaw Massacre – 1974, men det är en annan historia…

Tillagtett par år senare:

Jag recenserade Hostel 2 redanför ett par år sedan men när jag läser igenom den med dagens ljus tycker jagnog att jag var lite orättvis mot filmens kvalitéer. Inte för att det är någonmästerlig film på något sätt men den är klart mycket bättre än första filmen ialla fall! Historieberättandet är bättre och skådespelarinsatserna är ocksåbättre! Det är inte alls en lite seg film som föregångaren och Eli harlyckats skapa lite sympati i historien den här gången och det är positivt attse hur de båda filmerna följer på varandra. Det är faktiskt ganska sällsynt attman lyckas fortsätta en historia så pass följsamt utan att det blir långsöktoch löjeväckande! - 7/10

Recension: Smurfarna (2011)

2012-02-12T20:27:00.000+01:00

Jag har förvisso aldrig varit något jättefan av Smurfarna men den här ville jagverkligen se! Jag hade inga större förhoppningar men hoppades väl på grymmaanimationer och sånt. Nja, så imponerad av den varan är jag inte – snarare tyckerjag att det är ganska slarvigt utfört många gånger. Det är verkligen tydligtatt det är frågan om animerade karaktärer som inte finns i människovärlden.Skådespelarna som ska agera tillsammans med de animerade figurerna lyckas intesamspela med dem och de ser helt enkelt ut som jag vet inte vad. Men filmen ärdum! Så dum att den faktiskt blir väldigt underhållande! Det är tydligt attmålgruppen är barn som kanske är mer förlåtande mot detaljer till förmån fördråpliga situationer än vad jag är. Jag tror det hade varit en mycket roligarefilm om man inte hade transporterat den till den riktiga världen men man kan juinte få allt. Underhållande var det i alla fall!

5/10

Recension: A Horrible Way to Die

2012-02-12T19:12:00.001+01:00

A Horrible Way to Die

Regi: Adam Winegard

2010

Thriller

Sarah har ettmörkt förflutet, hon har flyttat till enny stad och försöker hålla det som har varit bakom sig. Hennes alkoholproblemär under behandling och hon går med jämna mellanrum på AA-möten. Där träffarhon Kevin, som hon inleder en affär med. Allt tycks för en gång skull gå hennesväg – ända tills hennes före detta pojkvän rymmer från fängelset. Det är intevilken pojkvän som helst heller. Garrick Turrell är en av landets värstaseriemördare, som Sarah till råga på allt hjälpte till att sätta dit. Nu är hanpå fri fot och på jakt efter henne. Hon berättar sina innersta hemligheter förKevin som lovar att hjälpa henne. De ger sig av för att gömma sig i hansföräldrars stuga. Men är hon säker där, kommer Garrick att hitta henne?

Förutom att det är en grymt lockande titel och ett intehelt fult omslag hade jag verkligen ingen koll på den här filmen. Handlingen,som jag beskriver betydligt utförligare här ovan, var oerhört luddig och gavegentligen inte många ledtrådar om vad det egentligen var för en film.

Den är väldigt trögstartad, det dröjer länge innan dethänder något intressant överhuvudtaget. Och när det väl händer något sägs detinte rakt ut, man får gå som katten kring het gröt och fundera på om man harrätt i sina antagande och misstankar eller inte. Jag vill inte påstå att detvar enkelt att räkna ut hur det låg till men ledtrådarna längs vägen fick ialla fall mig att misstänka något som liknade slutupplösningen. Kanske inteexakt på pricken men i alla fall i stora drag. Det är i sig inget fel för detär onekligen en gruvlig film om man ser den som en helhet, tyvärr dröjer detlite för länge innan man kommer till själva poängen så att säga.

Men det är onekligen stabilt skådespel, de stora rollernasköter sig bra och några mindre roller finns knappt. Eller, det är klart detgör men de är antingen så små och obetydliga att de är att betrakta somstatister eller så lägger man inte märke till dem när de smälter in så bra ifilmens naturlighet.

Seriemördaringrediensen är självklart intressant för ensådan som mig. Jag gillar att försöka förstå hur en psykopatisk seriemördarefungerar och det är alltid lika fascinerande att se med vilken kyla och totalavsaknad av empati de utför sina dåd. Ändå är det mest en bihandling, eller mankanske ska kalla det för en parallellhandling egentligen eftersom de för ellersenare kommer att korsas. Garrickkommer närmare och närmare Sarah somtill slut måste fly med sin nya kärlek, vars liv också är i farozonen.

Själva upplösningen är fräsch och känns faktiskt inteuttjatad vilket allt för ofta verkar vara fallet, men vägen dit är allt för segoch lång trots att filmen inte är en och en halv timme lång. Jag blir nyfikenpå vad som tidigare kommit från Adam Winegard men hittar ingen jag fattarintresse för. Däremot hittar jag ett par kommande filmer som jag hemsk gärnavill se, hoppas att jag får möjlighet att göra det också!

Recension: Hostel

2012-02-12T12:49:00.000+01:00

Hostel – Den som varit uppmärksam har på senare tid kunnat läsa om hur jag gett mig på filmer som jag minns som ganska dåliga för att se hur de står sig i dagens ljus, så att säga. Ofta har minnena varit ganska korrekt överensstämmande med vad jag tyckt vid återseendet, men så finns det ett par undantag, den här till exempel! Jag mindes den som en rätt usel film som i princip var hur seg som helst hela tiden och som ”bara” ägnade sig åt utstuderat våld hela tiden. När jag återsåg den idag kunde jag konstatera att det faktiskt inte alls är särskilt mycket explicit våld i den, man luras nog att minnas mer än vad som faktiskt förekommer. Däremot var filmen fortfarande seg och ganska så förutsägbar. Huruvida detta beror på att jag trots allt har stora delar av filmen i bakhuvudet eller inte ska jag låta vara osagt. Jag kunde dock se en lite större bild av händelseförloppet den här gången. Jämförelser med annan människohandel, prostitution och sexindustrin är tydliga och det är väl det som gör filmen till vad den är kanske. Det finns helt klart en sensmoral inblandad även om narrativet är vad man kan förvänta sig av en film producerad i USA. – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Recension: Cradle of Fear

2012-02-11T18:16:00.000+01:00

Dethär är onekligen en ganska värdelös film överlag. Splattereffekterna ärförvisso oftast ganska bra och storyn har sina höjdpunkter. Den är dock väldigtlöst sammanhållen och det finns egentligen flera historier som berättas. De haralla det gemensamt att människor går grymma och våldsamma öden till mötes.Kameraföringen och skådespeleriet är oerhört amatörmässigt men jag gillarfaktiskt en av de avslutande historierna och det var också därför jag genomledde första nittio minuterna, för det här är en ganska lång film som mäter tvåtimmar. Det är väl ganska långt för att vara en film av det här slaget och detär jobbigt att ta sig igenom den. Inte för att den är påfrestande för sittmakabra innehåll, även om den kunde vara det om den varit bättre gjord, utanför att det är riktigt uselt! Men jag gillar som sagt delar av filmen och detavspeglar sig på betyget också!

2/10

Recension. Bambi 2

2012-02-11T14:24:00.000+01:00

Bambi2

Regi:Brian Pimental

2006

Animerad

När Bambiförlorade sin mor blev han alldeles förkrossad och kände sig alldelesövergiven. Det här är berättelsen om vad som hände innan han togs sin fars rollsom skogens konung. Ett äventyr med alla de gamla karaktärerna – Stampe ochBlomma, Uggla och Feline. Ett äventyr med far och son sida vid sida. Om hurBambi vill ha sin fars uppmärksamhet, visa hur modig han är och känna respektfrån sin far helt enkelt. Om Skogens konung – Bambis far som måste görauppoffringar som anstår en kung! Bambi måste fostras av en annan hind, men detblir lättare sagt än gjort när banden mellan dem blir starkare och starkare!

Jag har tidigare höjt på ögonbrynen för uppföljare somdröjt åratal innan, men det här tar nog priset. Första filmen kom 1942 och räknar man lite på fingrarna så blir deti alla fall över sextio år sedan! Imponerande! Och faktum är att historien stårsig fortfarande. Det är också en uppföljare som faktiskt imponerar mer änoriginalet på ett sätt. Det är förstås svårt att jämföra med en så gammal förlagaeftersom tekniken och liknande har utvecklats rejält sedan dess. Man kan jugöra på ett helt annat sätt nu eller inte.

Jag kan förstås inte svära på det, men jag fåruppfattningen av att den inte är dataanimerad utan gjord på traditionellt vis,vilket alltid är skoj. Men det jag menar är att jag faktiskt gillar den häruppföljaren bättre än originalet, åtminstone vad gäller handlingen. Det finnsmer kropp i berättelsen är i originalet men om sanningen ska fram är det litemissvisande att kalla den för Bambi 2.Handlingen utspelar sig egentligen mellan mitten av originalet och dess slut såmed den här i medvetandet blir historien äntligen komplett. Det är väl delvisdärför jag gillar den här så bra tror jag. Originalet känns lite sönderstympatså det här är verkligen en del av historien man behöver för att få etthelhetsintryck.

Givetvis imponerar animationen mer i originalet, men detser onekligen mycket bra ut här. Jag kan som sagt var inte svära på att detinte är datorer inblandande, men det spelar ingen roll. Stilen är av gammaltsnitt och man har inte svårt att känna igen sig i det man vanligtvis brukarförknippa klassiska disneyfilmer med. Det här är dock inte en klassikereftersom uppföljare inte blir det i Disneysvärld. Men det kunde lika gärna ha varit en, den håller minst lika hög klasssom vilken av klassikerna som helst!

Så även om omslaget till denna inte håller samma klasssom klassikerna, låt inte lura er! Det här är definitivt fullgod animeradunderhållning som till och med slår flera av de mera kända filmerna från Disney. Man går igenom skratt, gråt ochrörande sentimentalitet innan historien är slut. Och eftersom handlingen är såsammanflätad med första filmen ser jag egentligen ingen annan möjlighet än attinförskaffa även denna!

Recension: The Texas Chainsaw Massacre: The Begining

2012-02-11T12:12:00.000+01:00

Att titeln anspelar på att man skulle få någonform av bakgrundshistoria till varför saker och ting blev som de blev kan manta med en nypa salt. Handlingen utspelar sig före nyinspelningen, men någradjupgående psykologiska aspekter finns inte att få och det var väl kanske inteså oväntat heller… Men trots detta bjuds vi på en historia som innehåller bådeterror och blodigt våld. Leatherface,står dock i skymundan och det mesta utförs av resterande familjemedlemmar i dendysfunktionella familjen Hewitt, framförallt av Sheriff Hoyt (R. Lee Ermey).Hur han ”blir” sheriff finns förresten berättat i den här delen av historien.Jag tycker att R. Lee Ermey är enbra skådis och har absolut inget emot att han får så pass mycket tid framförkameran som han får, det är enbart till filmens fördel att man inte slängerfram Letherface hela tiden men detblir lite tjatigt och lite livlöst i slutändan. Det finns inte så mycketnyanser och dynamik att jobba med och filmen engagerar inte sin åskådaretillräcklig. Det är helt klart en film som man bör ha sett och jagrekommenderar inte att man hoppar över den här på grund av bristandekvalitativa egenskaper, men det är ingalunda den bästa filmen i sviten.

5/10

Recension: The Blood of Others

2012-02-10T18:14:00.000+01:00

Jag har alltid haft ett lite extra gott öga till Jodie Foster och hennes filmer brukarfinna sin väg till mina hyllor på det ena eller det andra sättet. Den här harstått där under ganska lång tid utan att jag funnit mig motiverad nog att seden. Så här med facit i hand kan jag konstatera att den nog kunde ha stått kvarett tag till… Jodie Foster är väl ioch för sig bra, även om både hon och de andra skådespelarna spelar över ensmula då och då. Historien känns dock tam och inte särskilt intressant alls.Motståndsrörelser och andra världskriget kan göras så mycket intressantare ochden romantik som vävs in känns också helt malplacerad. Nej, behållning blirhelt enkelt att det är kul att se bortglömda roller med Jodie Foster, Sam Neil och MichaelOntkean som åtminstone jag i första hand förknippar med Twin Peaks!

4/10

Recension: Bamboo House of Dolls

2012-02-10T14:18:00.000+01:00

Bamboo House of Dolls

Regi: Chih-Hung Kwei

1973

Action/Drama

Efter ett tillslag mot röda korset får vi följa fångarna i ettkvinnligt fångläger som styrs med järnhand av japanerna. Brott mot de strängareglerna tolereras inte och straffen är hårda, mycket hårda till och med! Dessutomutnyttjas de kvinnliga fångarna sexuellt av fångvaktarna, som verkar ha de mestbisarra och sadistiska böjelser. Det är en ohållbar situation för kvinnorna ochen flykt förbereds. En av dem bär på hemligheten om var ett stort lass guldfinns gömt, som ska användas av kineserna för att köpa vapen att bekämpajapanerna med, men lider av minnesförlust. De får hjälp från oväntat håll,inifrån fånglägret av en man som visar sig vara spion. Men de har en förrädarebland sig som hela tiden avslöjar deras flyktväg så att japanerna, som ocksåvill lägga vantarna på guldet, kan följa efter dem.

”Brutal och Chockerande” står detpå omslaget, att Quentin Tarantino ska ha sagt ”Den tuffaste Women in Prisonfilm som nånsin gjorts” påstås också men jag kan inte helt hålla med i dessapåståenden. Inte för att det egentligen är en dålig film. Jo, det är detförresten, men den är ändå relativt underhållande, utan för att jag helt enkelthade väntat mig att den skulle leverera det som utlovas av dessa stora ord. Visst,den har motbjudande sidor, det förekommer en del ganska brutal tortyr och såvidare men det blir inte så motbjudande och chockerande som jag skulle vilja.Jag har önskat att man för en gångs skulle kunna göra en film av det här slagetriktigt rå och brutal och lämnat de semierotiska undertonerna utanför. Jagtänder inte på kvinnliga fångar som trots att de torde vara väldigt illabehandlade ser hur heta ut som helst och dessutom hela tiden verkar ha tillgångtill både sminklåda och kam.

Man det hindrar som sagt inte attdet finns ett underhållningsvärde här och mina läppar formar snabbt det lillafåniga småleendet, som jag ofta brukar nämna i sådana här sammanhang. Det ärgott om bara bröst, särade ben och allt annat som hör saken till, och som kantänkas egga upp den manliga delen av publikens libido. Ja, eller den kvinnligaför den delen om man nu är lagd på det hållet.

På tal om det så finns detförstås den obligatoriska lesbianismen med som ingrediens i filmen. Härkombinerar med det med den sadistiska kvinnliga säkerhetschefen och det är välisig inget särskilt ovanligt drag. Det är kanske det som är den här filmensepitet, att den inte känns unik på något sätt. Det är en ganska standardiseradhandling som man sett många gånger förut även om man inte alls är särskiltbevandrad i den här genren. Fångar som går samman och övervinner sin rädsla ochsvär att hämnas på överheten. Alternativt fly från lägret för att sedan jagasav förtyckarna. Givetvis blir allt bra i slutändan och skurkarna får precis vadde förtjänar, eller vänta… Kanske den här filmen inte följer mönstret fullt uttrots allt förresten…

Hur som helst är det gott omklichéer i actionscenerna och i själva handlingen i stort, men trots detta enganska skön skräpfilm som faktiskt underhåller mer än vad många andra, merpretentiösa filmer i sammanhanget gör!

Recension: Wallander: Arvet

2012-02-10T12:15:00.000+01:00

Efter den, enligt mig, misslyckade Vålnaden dröjde det inte länge förränjag gav mig på den här filmen i serien om KurtWallander. Åter igen kan jag konstatera, även om jag kanske inte uttalatdet tydligt tidigare, att de här senaste filmerna inte håller lika hög klasssom de första filmerna gjorde. Det känns som om manusförfattarna har fåttidétorka och även om fallen är nya känns det som om det stöts och blöts sammasak om och om igen. Dock försöker man i denna att intressera åskådaren genomatt väva in en kärlekshistoria, som får stora konsekvenser för den pågåendeutredningen, mellan de två aspiranter som vi har fått följa under den senastesäsongens filmen. Man har också lagt in någon form av kylighet mellan Wallander och Lena Endres rollkaraktär. Det sistnämnda är intressant och manundrar mest hela tiden över vad som egentligen har hänt och varför det harutvecklats sig på det sättet. Själva fallet är mindre intressant och det kännsinte som om fokus ligger där heller. På det hela taget blir det inte mer ängodkänt för denna rulle och jag hoppas verkligen att man tar sig kragen och sertill att göra nästkommande filmer bättre i dessa avseenden!

5/10

Recension: The Taking of Pelham 1 2 3

2012-02-09T18:13:00.000+01:00

Det är knappt man känner igen John Travolta i rollen som kaparen och man har verkligen lyckatsbra med hans sminkning. Han ser ut precis som en stereotypisk kåkfarare och detär ju precis det han visar sig vara. Övrig rollbesättning, med Denzel Washington i spetsen, funkarockså bra men det känns som att det är något som saknas i slutändan. Det finnsgoda förutsättningar, men när filmen är slut känner man sig ändå lite snuvad påkonfekten. Upplägget påminner lite om Die Hard, terrorister som tar etttunnelbanetåg i besittning, men som visar sig vara intresserade av något heltannat. Men jag vet inte om filmskaparna gjort det lite väl enkelt för sig ellerom jag inte riktigt fattar filmen för jag tycker inte man har knutit ihopsäcken ordentligt på slutet. Man lämnas inte direkt med några frågetecken utandet är snarare så att frågorna aldrig ställs!

5/10

Recension: The Barber

2012-02-09T14:15:00.000+01:00

The Barber

Regi: Michael Bafaro

2001

Thriller

I norra Alaska liggerden lilla staden Revelstoke, en plats så ödlig att den inte ens finns med påmånga kartor. Halva året är nästan helt mörkt och detta bidrar kanske till dennågot lågmälda stämningen i byn. Folk retar upp sig på småsaker men samtidigtbehöver man inte så mycket för att bryta vardagens tristess och bli småttamuserad. Då ett lik plötsligt upptäcks förändras staden och spekulationer omvem mördaren kan vara blir verklighet hos alla och envar. Dexter Miles (MalcolmMcDowell), som är stadens barberare, är fascinerad av allt detta skvaller somtycks passera genom hans lilla frisersalong. Allt eftersom utredningen fortgårkommer man allt närmare sanningen. Det finns en brutal mördare i byn men ingenvet vem, kanske en främling på genomresa, kanske din närmaste granne.

Att man här valt att låta allt ske ur en persons synvinkelär ett lyckodrag. Malcolm McDowells mycket behagliga men samtidigt känslokallaoch beräknande röst är en av filmens stora tillgångar. Man tänker nästantillbaka med nostalgi på a clockwork orange från tidigt 70 tal. Herr McDowellär helt enkelt brilliant, både som röstskådis och som vanlig skådis. Han tycksha något av Midas Touch och klarar av att väcka intresse även där ingetintresse finns. Jag har faktiskt aldrig sett honom göra ett dåligt jobb och serman hans namn i rollistan vet man att man åtminstone har en behållning av filmen.

Skådespelarna är annars överlag ganska mediokra men det äringet som gör något då karaktärerna i princip alla är väldigt stereotypiska.Undantaget är just Malcolm McDowell och hans hörbara tankar tar sig iblandintressanta filosofiska vändningar.

Det är redan från början uppenbart vem mördaren men är, men märkligtnog, ändå inte. Det är aldrig riktigt uttalat om man bortser från de allrasista scenerna i filmen. Personligen tycker jag det hade varit roligare om manutelämnat detta helt och hållet och låtit publiken spekulera och sväva i allafall i en relativ ovisshet.

Julstämningen kommer också väl fram i filmen, kanske medstor hjälp av musiken som både tycks komiskt, spännande och stämningsfull påsamma gång. Någonstans i bakhuvudet känns det här som en klassisk julsaga, fastmed mörkare och våldsammare handling än vad som brukar anses vara konventionellt.

Filmen har kanske inte fått så mycket uppmärksamhet ochkanske förtjänar den heller inte det, då det egentligen inte är en thriller ivanlig mening. Det här är en film om en seriemördare, men också en film omfolket i en småstad, om deras hemligheter, eller kanske rent av brist påhemligheter inför varandra. Det är också en film om hur människan påverkas avsin miljö och dessutom tycks det faktum att vem som helst av oss kan vara enkallt beräknande mördare, psykopat eller illgärningsman inte bör glömmas bortbelysas. Filmen känns också öppet kritisk till vår fascination av våldsdåd ochpsykopater.

Review: The Bunny Game

2012-02-09T12:31:00.000+01:00

The Bunny Game

Director: Adam Rehmeier

2010

Horror/Extreme

Bunny is constantlyhigh on cocaine. She blows guys for cash and is always on the look out foranother John to finance her bad habits. She does whatever need to be done forthe money and does certainly not limit herself to blowjobs. Some Johns are veryviolent but she’s learned to live with it. At least up until now… A truckerkidnaps her and strings her up in the back of the truck. He spends the next fewdays making her wish she’s never been born!

As long as I can remember there have beenrumours about snuff – movies that claim to be the real deal – where the deaths are for real – butnobody has ever been able to prove the existence of these extreme films. Now,for the first time, we have a movie that’s claimed to be effect free. That isto say that everything you see is happening for real! It’s a good way ofselling in this picture don’t you think?

It is a really provoking film, there’s no doubtabout that! And there are some scenes which stick to you like glue, but as awhole I imagined it to be crueler than it really was. I mean, there’s a lot ofterror in it and Bunnys screaming forhelp is very trustworthy but there isn’t very much true torture in it (thankGod!). There are a few scenes with branding and some other stuff but that’sabout it when it comes to disfigurement. It’s still disturbing to watch but thepicture I painted up before me didn’t quite come true! I guess that might saymore about me than the movie makers.

But even if the physical torments aren’t fakedthat’s not the movies strongest aspect. You can only torture for so long, butthe terror of the victims’ helplessness and the sadism of the truck driver are whatare really bothersome. There is absolutely no escape and you feel it the entiretime. But even before that the feel of the picture is very raw. It doesn’t taketoo long to realize that Bunny livesa very sad life. She’s miserable and needs the cocaine to stay on top ofthings.

And later, when the truck driver comes into thepicture, it’s obvious that he’s tormented by his inner demons too! Come tothink of it, there is so much anxiety and angst in this flick that Ingmar Bergman would be jealous! Everybodyin this flick is victims; there are no winners – only losers. And what doesthat say about us viewers? Are we losers too that are tricked into seeing thisviolent movie just because there’s no special effects? Nobody would raise aneyebrow otherwise!

The picture is in beautiful black and white. Idon’t think it would have been as good in colour, this takes it to anotherlevel. It isn’t told in the easiest way and the plot isn’t always linear. Theactors, at least the main two characters, are absolutely believable and so on.But the main thing that really gets to me after I’ve seen this is a questionabout what’s coming next. This movie has taken notch in the evolution of cinemaand I’m not sure that I’m comfortable with that. As a gore hound I’m notnecessarily interested in seeing real people getting hurt. It’s not entertaininganymore, it comes wicked and I hope that there’s never a movie like this again.

Having that said I realize that the whole pointof making the movie this way is an eye opener. Apparently Rodleen Getsic, who plays the part of Bunny, made this as a therapeutic step in recovering from similarexperiences and if that works its ok I guess. But it’s still a challenge to seeand to comprehend. Maybe the next step really is producing true snuff?

Recension: The Bunny Game

2012-02-09T12:30:00.000+01:00

The Bunny Game

Regi: Adam Rehmeier

2010

Horror/Extreme

Bunny är Konstant högpå kokain. Hon suger av killar för att finansiera sitt missbruk och spanarständigt efter nya torskar. Hon gör det som krävs av henne för pengarna och detbegränsar henne verkligen inte till avsugningar. En del torskar är mycketvåldsamma men hon har lärt sig att leva med det. I alla fall fram tills nu… En lastbilschaffiskidnappar henne och binder upp henne på flaket. De följande dagarna ägnar hansig åt att få henne att önska att hon aldrig hade blivit född!

Så länge jag kan minas hade det figurerat rykten om och omkringsnuff – filmen som säga vara helt äkta – därdödsscenerna är på riktigt – men ingen har hittills kunnat bevisaexistensen av denna typ av extrema filmer. Nu har tiden kommit, för förstagången har vi här en film som påstår sig vara effektfri. Det man ser är det somhänder – på riktigt! Det är et bra sätt att marknadsföra filmen inte sant?

Det är en provocerande film, omdet råder det inget tvivel! Vissa scener fastnar som klister på näthinnan menpå det hela taget hade jag inbillat mig att den skulle vara mycket brutalare änvad den var. Jag menar, det är påträngande terror och när Bunny skriker efter hjälp är det oerhört trovärdigt men det finnsväldigt lite äkta tortyr iden (tack gode Gud för det!), Det är som sagt ett parscener med brännmärkning och lite annat när det kommer till permanenta skador. Detär förstås oerhört jobbigt att se på men bilden jag hade målat upp framför migbesannades inte riktigt! Det kanske säger mer om mig än om filmen egentligen.

Men även om den fyskiska tortyreninte är fejkad är det inte detta som är filmen starkaste kort. Tortyren ärövergående men offrets hjälplösa terror och lastbilschaffisens sadism är vadsom är det jobbigaste att bevittna. Det finns absolut ingen väg att fly och detkänns hela tiden! Bunny lever förståsett mycket destruktivt liv, det tar inte lång tid att förstå. Hon behöverkokainet för att överhuvudtaget stå ut med sin tillvaro. Det är en väldigt råbild av verkligheten som visas upp!

När chaffisen kommer in i bildentar det heller inte lång stund innan man inser att även han brottas med sinainre demoner. Förresten, det är så mycket ångest och rädsla i den filmen att Ingmar Bergman hade blivit grön avavund! Alla är egentligen offer, det finns inga vinnare bara förlorare! Och vadsäger det om vi som tittar på filmen? Är vi också förlorare som luras att se envåldsam film bara för att det inte finns några effekter i den? För ingen hadehöjt ett ögonbryn annars!

Filmen har ett mycket vackertsvart och vitt foto. Jag tror inte den hade funkat lika bra i färg men det ärförstås omöjligt att sia om. Det här svart-vita tar filmen till en helt annannivå! Handlingen berättas inte på det enklaste sättet och den är inte alltidlinjär heller. Skådespelarna, i alla fall de två huvudskådespelarna, ärfantastiskt trovärdiga och så vidare. Men det som mest av allt når minainnersta känslor är en undran över vad som ska komma härnäst. Den här filmenhar tagit ett steg i filmkonstens evolution och jag är inte säker på att jagtrivs med det. Som filmfanatiker och skräckfilmsfan är jag inte nödvändigtvisintresserad av att se människor skadas på riktigt. Det är inte underhållninglängre, det blir lite för skruvat och jag hoppas att det aldrig görs en filmsom denna igen.

Med det sagt inser jagnaturligtvis att en film av det här slaget tjänar som en ögonöppnare. Tydligenanvände Rodleen Getsic, som spelar Bunny, inspelningen av den här filmensom någon sorts terapi för att komma över traumat från liknande händelser.Funkar det är det väl ok förstås. Men det är en utmaning att titta på ochförstå filmen. Vad är nästa steg? Snuff?

Recension: Wallander: Vålnaden

2012-02-09T12:06:00.000+01:00

Gång efter annan har jag konstaterat att jag verkligen gillarsvenska deckare och att jag tycker att vi är bra på att göra sådana filmer iSverige. Jag står fast vid den åsikten även om den här delen i Wallander-serien vittnar om motsatsen.Handlingen, som kunde har varit riktigt intressant blir bara platt och tråkig.Det finns inget bakomliggande och inget djup alls. Dessutom är polisarbetet aven sådan natur att riktiga poliser borde skämmas för att bli framställda på dethär sättet. Grundensemblen när det gäller skådespelare, Krister Henriksson, Lena Endre etc. funkar väl lika bra som vanligtmen det känns som om det sakna något i den här filmen som helst klart fårbetraktas som en av de svagaste i filmserien!

4/10

Recension: The Crawling Eye

2012-02-08T18:11:00.000+01:00

Jag visste naturligtvis att den här filmen hade en hel del år på nacken. Menjag brukar å andra sidan gilla äldre science fiction filmer. Inte för att debrukar vara särskilt välgjorda eller originella utan för att de brukar ha enviss charm och framställa framtiden eller liknande på ett, så här med facit ihand, fantasifullt sätt. Det här man väl delvis gjort här också och man harblandat in ett monster från yttre rymden (eller var det nu kommer ifrån) som serut ungefär som vad DVD omslaget skvallrar om. Det är lite för dåligt ochtaffligt gjort för att charmen ska fungera fullt ut. Och det är lite förointressant för att det ska finnas ett egentligt underhållsvärde också! Påmånga sätt är det en tidstypisk film där rädslan för kommunism känns tydlig mendet når som sagt inte riktigt ända fram. Är man inte fanatiskt intresserad avantingen monsterfilm eller science fiction från den här tidperioden kan manlika gärna hoppa över den här!

4/10

Recension: Batman Begins

2012-02-08T14:14:00.000+01:00

Batman Begins

Regi: Christopher Nolan

2005

Action

Som pojke bevittnarden unge Bruce Wayne hur hans föräldrar skjuts ned av en rånare. Besatt avtanken på hämnd växer han upp men genom ödets nyck förvägras han sin hämnd ochnågon annan mördar hans föräldrars mördare. I sökandet efter sig själv flyr denunge Bruce till östern och introduceras av Henri Ducard, som lär honom att intefrukta något, till den uråldriga ninjasekt som leds av den mystiske Ra’s AlGhul. Sektens syfte är att säkerställa rättvisan och anser sig stå över bådelagar och barmhärtighet. När det står klart för den unge Bruce att sekten anseratt hans hemstad Gotham inte längre klarar av att överleva korruptionen och attbrottsligheten är på alldeles för hög nivå, måste han ge sig tillbaka hem föratt skydda staden. Han tror på en räddning av stadens dekadans och förfall trotsatt sekten inte delar hans åsikt och anser att staden måste förstöras tillvarje pris.

Det här är ett lysande exempel på att trots bländande namn irollistan; Christian Bale som Bruce Wayne/Batman, Michael Caine som Alfred,Gary Oldman som Gordon, Liam Neeson, Rutger Hauer, Katie Holmes och MorganFreeman så faller den här filmen pladask! Borta är all charm som serietidningenhade och kvar är, i bästa fall, en ganska ordinär actionfilm utan själ.

Jag tillhör inte dem som brukar jämföra med litteräraförlagor och berättelserna behöver inte följa dessa till punkt och pricka, mendet här är ju löjligt. Visserligen stämmer de mest centrala omständigheterna ini händelseförloppet men man har hittat på en mycket stor del, kanske för attkunna skapa en så spektakulär film som möjligt. Detta stör mig dock inte såmycket, det är mycket värre att man gjort filmen allt för allvarlig och försöktatt skapa en verklig hjälte, Batman är inte verklig utan en seriehjälte och börgestaltas som en sån. Framförallt när historien är ganska fånig och absolutinte kan tas på allvar.

Som titeln antyder behandlar filmen till stor del den tidigatiden av batmans utveckling, detta innebär att seriehjälten egentligen intedyker upp på allvar förrän framåt slutet av filmen. Fram till dess fokuserasdet på Bruce Wayne och att se på hur han långsamt utvecklas för att sedanbemästra allt på kort tid är ganska trist.

Men om man tittar på de visuella effekterna då? Personligentycker jag att de är ganska trista men trovärdiga och ska man prompt placerabatman i verkligheten är det helt rätt väg att gå. Dessutom ser det modernt utoch det passar kanske den yngre delen av publiken bäst. En del av rekvisitanpassar också bra in i filmen, såsom batmans speciella kaststjärnor. Däremot ärBatmobilen helt misslyckad och ser snarare ut som en militär stridsenhet ännågot annat. Även skurken i filmen (för någonstans fanns väl en ärkeskurk?) ärfruktansvärt anonym och gör inte rättvisa åt någon av de klassiska,karismatiska skurkarna.

En totalt misslyckad film!

Recension: We Own the Night

2012-02-08T12:09:00.000+01:00

Jag har väl egentligeningen speciell koll på Joaquin Pheonix,mer än att jag imponerades av honom i filmen om Johnny Cashs liv – Walk theLine. Här imponeras jag i liknande utsträckning och det är helt klart atthan spelar skjortan av både MarkWahlberg och Robert Duvall, densenare blev jag ganska besviken på faktiskt. Inte för att han gör en dåligprestation utan för att jag vet att han kan så mycket bättre! Fast att spela endedikerad polis kanske inte är någon direkt utmaning för honom. Känslorna visom åskådare måste konfronteras med sträcker sig från medömkan och deltagandetill ilska och frustration. Det är en ganska naken historia som berättas ochden berättas utan krusiduller. Det finns inget direkt underhållande våld ifilmen, det är inte den typen av film, och det som faktiskt visas är ganskasparsamt. Men man känner med huvudpersonerna och deras frustration ändå! Ellerkanske tack vara att man inte får en massa sökta actionscener nerkörda ihalsen. Jag gillar det här – mycket!

8/10

Recension: A Perfect Getaway

2012-02-07T18:10:00.000+01:00

Den här filmen var liteintressant trots allt jag upplevde den som ganska seg rätt mycket av tiden. Dettaär mycket tack vara skådespelarinsatserna, som förvisso inte är strålande men somfunkar och gör att det skapas en spänning mellan de fyra huvudrollsinnehavarna.Emellanåt blir det lite överspel men det gör inget för filmen är underhållandei alla fall! Milla Jovovich äralltid trevlig att se på och det här är kanske en lite annorlunda roll förhenne. Filmen innehåller också en twist som jag inte vill avslöja så mycket om,men jag kan väl säga att de gjorde filmen mer sevärd och mindre förutsägbar ialla fall!

6/10

Recension: Battle Royale II

2012-02-07T14:11:00.000+01:00

Battle Royale II

Aka: Requiem

Regi: Kinji Fukasaku/KentaFukasaku

2003

Action

Tre år efter den första filmenhar Shuya Nanahara som överlevde blivit en ökänd terrorist besatt att bringamyndigheterna på fall. Regeringen svarar med att skapa ”Battle Royale 2”, enskolklass ska skickas in för att döda honom…

Jag hade väldigt storaförväntningar på den här filmen, kanske eftersom jag anser att den första borde räknas till en av de absolut bästafilmerna hittills det här decenniet.

Vad möts man då av? Jo, tillen början är allt frid och fröjd då filmen tycks följa ungefär samma tema somman lärde sig att älska i den första filmen. Jag pratar då om kidnappningen ochgenomgången av regler osv. Eleverna får välja om de vill delta eller inte,givetvis finns det någon som totalvägrar – adjöss med honom! Nytt för den härgången är att de är sammanlinkade två och två via sina halsband a la wedlock,kul twist tyckte jag.

Sen slutar likheterna –tyvärr! För det som följer är knappast nåt att hänga i julgranen. Istället för attspinna vidare på den ohyggligt sjuka idén att låta ungdomarna döda varandra somskapades i första filmen har man här valt att mer eller mindre göra enkrigsfilm där alla ska samarbeta föra att hitta och döda terroristen. Ofta ärdet väldigt saving-private-Ryan inspirerat. Inget ont om den filmen ochegentligen inte om denna heller men det blir bara fel. Springa runt och skjutaoch sedan köra med lite moralitet och asiatisk vishet funkar inte för mig. Jagvill ha nånting mer.

Nu ska det i ärlighetens namnsägas att krigsscenerna är mycket välgjorda och att blodet skvätter mycket realistisktså det är trots allt inte helt bortkastad tid och att säga att filmen är dåligär att överdriva.

Nä, filmen är bra, men denlever inte upp till det man hade förväntat sig. Kanske beror det på att KinjiFukasaku inte hann färdigställa sin film eller kanske på att filmen är alltförpolitisk utan att nå ända fram. Se den för säkerhets skull!

Recension: The Day of the Apocalypse

2012-02-07T11:57:00.000+01:00

Som vanligt handlade det här om förutsättningslöst tittandeför min del. Jag hade väl läst igenom handlingen men mycket mer än så var detinte. Mina förhoppningar om kvalitativ film slogs dock snabbt i spillror närjag under förtexterna upptäckte att det var (den ökände?) Uwe Boll som låg bakom filmen. Han har ju tidigare gjort sig kändför att ha legat bakom ett antal filmer baserade på olika TV-spel: Postal, House of the Dead och Bloodrayne för att nämna några. Hangjorde också Seed, eller Slaktaren som den hette i Sverige somjag tyckte var ganska bra! Jag gillade i och för sig Bloodrayne och Postal påsitt sätt också. Hur som helst så höjdes mina förhoppningar igen när jag inästa ögonblick upptäckte att min gamle favoritskådis Lauren Holly skullemedverka. Jag gjorde bekantskap med henne i serien Picket Fences en gång i tiden och hon har sedan dess stannat blandmina favoriter. Hon står väl inte för agerande i världsklass här, men honpassar bra in i rollen och det gör sannerligen Luke Perry som ”främlingen” också! Det är inget briljantskådespeleri men han bär upp karaktären bra med sin blotta närvaro. Jag ärfaktiskt lite imponerad! Och själva filmen är faktiskt inte dålig alls, den äraara fruktansvärt ointressant och ospännande. Att blanda in apokalyptiskaföresatser känns bara onödigt då själva historien om en främling som kommeroch, mer eller mindre, våldgästar inte kräver det. Historien har berättats förri filmer som till exempel RomanPolanskis Kniven i Vattnet och DeadCalm som också utspelar sig på sjön, eller för den delen i Pacific Heights med Michael Keaton eller Blind Side med Rutger Hauer och den här filmatiseringen bräcker inte någon av dem.

4/10

Recension: Bröllopsfotografen

2012-02-06T18:08:00.000+01:00

När Ulf Malmros ligger bakomen film vet man att man kommer att bjudas på ett rikt persongalleri och attsamhällstrukturen som filmen uppvisar kommer att bjuda på någon form avdysfunktionell egenskap. Det handlar ofta om relationer mellan människor och ommindre samhällen. Här har han förevigat värmländska Molkom på ett sätt som göratt man inte kan låta bli att skratta åt det. Nu vet inte jag om jag skullevilja framställa mina hemtrakter på ett komiskt sätt men han lyckas göra detmed charm och samtidigt belysa problematiken som en liten by kan råka ut förnär bruket läggs ned. En enda arbetsgivare som gör att nästan alla misterjobbet! Vår huvudperson, som drömmer om att bli en fullfjädrad fotograf, gersig dock iväg från den lilla hålan till Stockholm för att söka lyckan. Därträffar han dottern (Tuva Novotny)till en rik knös (Johannes Brost)och försöker sälja in sina idéer som fotograf till denne. Även Kjell Bergkvist har en framträdanderoll som misslyckad skådespelare och även han försöker snylta så mycket han kanpå överklassen. Och det är väl det filmen går ut på kan man säga, det finnshelt klart ett budskap där. Man ska vara sig själv och när man väl står infördöden är vi alla lika ändå. Det uttalas till och med så i filmen vid någottillfälle. Hur som helst tycker jag att filmen oftast blir lite för enkel ochäven om den är underhållande och man sitter med ett fånigt flinande på läpparnamest hela tiden hade jag önskat mig ett lite mer komplicerat manus. Man skainte glömma sitt ursprung och vara ödmjuk mot de man passerar på vägen upp menjag skulle nog vilja ha lite mer än så.

6/10

Recension: Battle Royale

2012-02-06T14:10:00.000+01:00

Battle Royale

Regi: Kinji Fukusaku

2000

Action/Horror

I en framtid när samhällsstrukturen är på väg attfalla introduceras en ny lag i Japan. En lag som gör det möjligt förmyndigheterna att kidnappa skolungdomar till spelet som man kallar för ”BattleRoyale”. Spelet går ut på att ungdomarna ska döda varandra tills bara enåterstår. En mycket sadistisk lek, men samtidigt det enda sätt som återstår föratt få bukt med det växande ungdomsproblemet.

Det här är troligtvis denfilm som gjort störst intryck på mig under hela 2000-talet. I nästan två timmarsitter man trollbunden, oförmögen att flytta ögonen från Tv-rutan. Redan tidigtnär man inte har en aning om vart det hela ska leda känner man att det härkommer att bli något riktigt speciellt. Våldet, för det här är en våldsam film,är trovärdigt och realistiskt. Att filmen har ett politiskt budskap maskerasskickligt av den groteska handlingen som blandas med flashbacks och riktigtsentimentala kompisrelationer. Tanken är ju trots allt att döda sina kamraterför att själv överleva.

Trots detta finns det enpåtaglig humor genom hela filmen, att ryggsäcken som innehåller en delnödvändigheter även innehåller ett vapen görs klart för ungdomarna. Det gällerdock att ha tur och få rätt ryggsäck, har man otur kan man få ett grytlock.Detta medan andra kan stoltsera med automatgevär eller gift. Reglerna för dennasadistiska lek redogörs och de som vägrar delta blir dödade på direkten.

Det är lätt att sätta sig ini ungdomarnas hopplösa situation och förstå deras frustrerande handlingar –eller är det så lätt egentligen. Skulle DU kunna döda din bästa vän för attsjälv överleva? Moraliskt sett är givetvis det svaret nej, men frågan är hurmoralisk man är när man utsätts för detta ultimatum.

En näst intill perfekt filmsom förtjänar full poäng i alla kategorier!

Recension: Case of the Bloody Iris

2012-02-06T11:56:00.000+01:00

Det här är väl en relativt känd giallo, åtminstone i kretsar därsådana filmer är av högsta intresse. Ivanlig ordning sätter filmen igång med ett spektakulärt (nåja) mord som sedanför handlingen vidare. Mördaren har dock inte svarta skinnhandskar som istereotypen utan gulbeiga. Musiken är däremot mer typisk och tilltalande.Tyvärr är det lite för ospännande, lite för lite stilism och lite för mycketromantiska eller sensuella scener för min smak. Man tappar intresset efter etttag och börjar intressera sig för vad man ska äta till frukost morgonen efteristället. Slutet har man rört till i vanlig ordning men utan den finess somoftast kantar genren. Nej, jag vill nog kalla mig aningen besviken efter att hasett den här filmen. Det är inte en film jag ångrar att jag såg men det ärheller inte gräddan av eliten.

4/10

Recension: X-Men Origins: Wolverine

2012-02-05T18:40:00.000+01:00

Det här är i alla avseenden en bättreoch vuxnare film än X-men trilogin. Den är inte likaserietidningsk (kan man verkligen säga så?) som de tre föregående filmerna.Varken när det gäller handlingen eller berättandes och det tycker jag enbart ärpositivt i det här fallet. I stället blir det en stabil science fictionhistoria där man inte nödvändigtvis måste ha någonting i referensramen sedantidigare, filmen står helt på egna ben och även om det möjligen underlättar vidnågot enstaka tillfällen att man vet vad som ska hända senare på tidslinjen(det här är ju en film som utspelar sig före de tre tidigare) är det verkligenlätt räknade tillfällen. Skådespelarmässigt fungerar det minst lika bra somtidigare och Hugh Jackman är faktiskt fantastiskt fabulösi rollen som Wolverine. Det enda somdrar ner filmens betyg en smula är att den framåt slutet blir lite långrandigoch seg samt att man förlitar sig lite för mycket på häftiga actionscener framtill dess. Alltså actionscener som inte är speciellt adrenalinhöjande och somegentligen inte behöver vara med i en sådan här film. Bakgrund till olikakaraktärer är dock alltid kul så där får den lite plupoäng!

7/10

Review: Fantaside

2012-02-05T15:02:00.000+01:00

Fantaside

Director: Shane Mather

2007

Comedy/Horror

The leader of a Nazi-sect collaborates with apsychotic madman in the search of a relic spoken of in myth. It gives its ownera legendary power which they’re both after. They are not the only ones, however,who wants the ancient spear. It’s a cruel struggle of power where thecontestants won’t back down from killing each other in the most bestialisedways. A reporter has, at the same time, witnessed a ritual killing and hires aprivate detective to solve the mystery. But time is not on their side and theyhave to hurry before they become victims of the Nazi sect.

As in Exreamer, the music is something younotice right away. It sounds totally wrong, but at the same time it sets thehumorous and paradox tone for the movie. It proves once and for all that allsplatter movies don’t need to have a heavy- or death metal soundtrack to work.

The movie is also pretty politically incorrect and it makes of point ofbeing just that. It goes all the way and doesn’t seem to be embarrassed overthat fact either. It makes use of sarcasm and irony over the society of today,primarily through the movies visualization of broadcasts and newsflashes.Absurd allegations about society and the government in particular are groundedenough in reality to be perfectly understood without any doubt though. This isone of the movie absolute best virtues if you ask me!

But what would a true underground film of thiskind be without some morbid and rather innovative sequences of murder where theblood splats quite a bit? I think that’s the main attraction to the masses forthis kind of movies and I can report that this is looking quite good in that department,a lot better than in Exreamer! NorwegianBread & Circus comes to mind, atleast when the violence is concerned, absurd and humorous just like it’ssupposed to be!

But some things I didn’t have to see. The,according to me, extremely tasteless presentation of animal sex, with a catthat gets executed and then eaten right after the act. Luckily for me, this isjust a movie, but I can’t honestly say that that scene didn’t affect me in anegative way. That there’s “regular” rape a couple of times didn’t concern mein the same manner, it’s strange what kind of values you hold dearly, isn’t it?These are, of course, fictive too and there’s no problem in seeing through the falsenessof it. Penetration should be rather impossible in that position if the male isn’tequipped like John Holmes himself!

Furthermore, the Nazis, or at least their leader (what a terrible actor he is)represents a rather pathetic transvestite. That alone is certainly absurdenough to fit right into the production, but I wouldn’t say that it’s realtythat politically incorrect! To redicule the Nazis is one of the few ways,possibly the only, to exploit the Nazis. Don’t misunderstand me; it’s totallyclear that every opportunity to mock them, if it’s by deviant sexuality, that doesn’tquite ring true with the thoughts of elitism associated with the Nazis, orsomething else, should be taken. But to put it in a movie that’s supposed to bepolitically incorrect seems to me to be a bit of a paradox.

All in alla watchable movie, it would however not hurt to cut it down a bit, Since a moreaverage running time of 90 minutes would give it a much better flow.

Recension: Bambi

2012-02-05T14:22:00.000+01:00

Bambi

Regi: David Hand

1942

Animerad

I skogen föds en prins. Det är något som alla djuren har väntat på ochsjälvklart en stor händelse. Den lilla prinsen – Bambi, är ett litet rådjurskidsom redan från barndomen för lära sig att upptäcka världen. Han förundras överdess skönhet och förfäras över allt som kan gå illa. Åtminstone när hanupptäcker hur farlig människan kan vara. Ett skott ljuder och Bambis mammakommer aldrig mera tillbaka. Men Bambi överlever och i nästa del har han vuxitupp. Ett helt annat liv väntar honom som tonåring, den första kärleken spiraroch alla hans barndomskamrater, kaninen Stampe och skunken blomma träffar ocksåsina kärestor. Men människan kommer tillbaka i stort antal och skogen är intelängre trygg. De tvingas fly och innan de vet ordet av är det inte bara jägarnaoch deras hundar de måste fly ifrån, skogen står också i brand!

Jag har tidigare varit inne påatt Disneys klassiker har olikadignitet och Bambi har en av de allrahögsta. Berättelsen är ömsom rolig och underhållande och ömsom så tragisk atttårarna faktiskt rinner. Den lilla Bambiär så söt och oskuldsfull och ser förstås världen med ett barns ögon. Hanförstår inte det som hans vuxna mamma försöker varna honom för men blir varseom att allt inte är en dans på rosor. Senare har han växt upp, för filmenfunkar lite antologiskt med olika perioder av hans liv, och står inför nyautmaningar – kärleken.

En av de mest kända scenerna iden här filmen, när Bambi är ute påhal is är väl något som man har sett även om man inte har sett filmen. Det ären så omtalad scen att den nästan sitter i folksjälen och det är en egenskapsom inte kan tillskrivas särskilt många filmer eller scener! Man skulle välnästan kunna säga att det har skapats någon sorts idiom av det hela ”som Bambipå hal is” brukar man säga, ganska intressant!

Tecknarstilen är som det skavara, det är den klassiska stilen som sig bör och eftersom filmen är från 1942är det inte konstigt. Men man har lyckats göra bakgrunderna oerhört levandejämfört med Pinocchio till exempel. Detberor på att man har använt någon sorts ny kamera som kan ta bilder i fleralager eller något sådant. Jag begriper inte riktigt det tekniska men det blir ialla fall en tredimensionell känsla av det hela!

Någon särskild sensmoral finnsdet väl inte i filmen, men man måste ju inte alltid ha en sådan heller. Det är faktiskträtt så befriande att bara ta del av de söta karaktärerna utan att behöva läggatill på allegorier och liknande. Självklar finns det uppenbara saker som attmamma/son förhållandet lika gärna kunde varit mänskligt. I Disneys filmer finns det ju allt som oftast en själ som är svårtför andra att reproducera och det är väl kanske därför Disney har den statusen de har idag. Det är de som skiljer agnarnafrån vetet helt enkelt!

Recension: Survival of the Dead

2012-02-04T18:37:00.000+01:00

Vad är det här, den femte ellersjätte zombiefilmen från zombiefilmernas mästare GeorgeA. Romero?För jag vill faktiskt fortfarande kalla honom för en mästare av genren. Tittarman på den här så är det långt bättre än vad man skulle kunna räkna med omnågon annan hade hållit i trådarna. Det är hyggliga skådisar och överlag en godnarvaro i filmen. Tyvärr är den ganska seg och zombiesminkningarna är ingetvidare heller. Till skillnad från de flesta av de tidigare filmerna så finnsdet inget klar poäng med den här filmen, det finns ingen samhällsironi a la Dawnof the Deadeller något annat som återanknyter till den ursprungliga trilogins sötma. Detkänns snarare, precis som de flesta zombiefilmer, att poängen är att komma påså innovativa sätt som möjligt att döda zombies på. Jag tycker inte man lyckasnämnvärt i så fall även om det finns några scener som är lite kul i dettaavseende.

5/10

Recension: The Girl Next Door

2012-02-04T18:35:00.000+01:00

Det här är en film som jag harsett fram emot väldigt länge eftersom jag nästan enbart hört gott om den. Denlär bygga på en verklig händelse men det vet man ju hur det brukar vara medsådana saker, en liten fjäder kan ibland bli en hel höna så att säga. Hur somhelst så tycker jag att själva handlingen är ganska gruvlig. Flickan i husetintill hålls i ett järngrepp av grannfrun och den verbala misshandeln ersättssnart av mer regelrätt tortyr. Men även om det är magvändande och revolterandeså är filmen förvånansvärt seg och faktiskt ganska ointressant. Det skaerkännas att spänningen och stämningen som byggs upp eskalerar efter hand, ochdet är förstås bra i en film som denna, men det blir aldrig motbjudande påriktigt. Delvis tror jag att detta beror på att skådespelarna, i synnerhetbarnskådespelarna inte är så bra i sina roller. De är absolut inte dåliga, mennågot större djup förmår de inte att leverera. Tant Ruth, som får antas vara sinnesjuk, gör ett något starkare intrycksom grannfrun men inte heller hon är särskilt tredimensionell i mina ögon. Detär väl en ok film egentligen men jag blev trots allt lite besviken på den.

6/10

Recension: America 3000

2012-02-04T15:06:00.000+01:00

America 3000

Regi: David Engelbach

1986

Action / Äventyr / Sci-Fi

Skrivet av: Linda Snöberg

I Colorado, 900 årefter ett kärnvapenskrig iUSA, är vi tillbaka till stenåldern. Amazonkvinnan Vena (Laurene Landon) leder stammen, männen är stummaeller hålls som slavar, leksaker och som befruktningsmaskiner (Där mannen klär upp sig i en speciell utstyrsel och gör enfastbunden kvinna gravid) eller leversom vilda djur. Bara Korvis (Chuck Wagner) ochhans vän Gruss (William Wallace) är intelligenta nog att rymma och bildar sin egen stam. Korvissom blir ledaren i den manliga stammen snubblar på en hemlighet som kan vändastill mannens fördel, eller att ena dem med kvinnorna. Kommer de att kunna lära kvinnorna att man kanälska män och inte bara utnyttja dem till vad man vill?

Vet inte riktigt vad jag ska säga om detta. Det är uppenbartatt man inte ska ta filmen på allvar. Den är rätt så dum om jag får säga detsjälv och du kan t.o.m. bli frestad att stänga av, men ge den en chans ändå. Det är sparsamt med handling,men de låter inte filmen bli seg för det, filmen fortsätter i sin egen taktända tills den blir rätt meningslös faktiskt. Det är mycket som bara skrikerFEL i den här filmen. Eftersom det var 900 år efter det att tredje världskrigethade brutit ut, tyckte jag allt att det var lite konstigt att ALLA led av 80talets frisyrer. Alla kvinnorna utom en gammal tant ser ut som om devore direkt hämtade från Playboy, med ton av hårspray och smink och intespeciellt bra skådisar heller.

En del underbara repliker finns det dock: När Korvis hittarbunkern och möts av ett meddelande som var ägnat åt Presidenten, ”ingen bad omdet här kriget, men jävlar, det är Presidenten, vi vann kriget”! När Korvisvisar den kvinnliga ledaren runt och hon sträcker sig efter fjärrkontrollen,säger han med en urusel ton:”försiktigt! Vi vill ju inte förstöra världen”

Den har också en charmig händelse (När den kvinnliga ledarenupptäcker för första gången vad en ”man” är för något). Rolig händelse: Ledarenrider ut klädd en glittrande gul radioaktiv kostym bärandes på en bandspelaresom är 900 år gammal och spelar metal, konstigt. Även en del slutscener ärfaktiskt riktigt bra, visar efterdyningarav en förödande kamp, fält medskräpiga lik och det har en överraskande effekt.

Filmen har gjorts med schvung, alla verkar verkligen ha kastat sig själva rakt in i filmen och de förståratt detta inte är så svårt som att utföra en hjärnoperation och inte heller ärdet borta med vinden de ska spela in. Allt du ser i filmen är gjort med den bästaan intentioner, men utantalang.

Chuck Wagner som man tidigare har sett i Automan som gicksom serie 1983, har inte precis haft någon fortsatt lycka i filmbranschen.Laurene Landon är också hon en skådis som inte har direkt fortsatt i filmensvärld, hon hade dock en roll i Maniac cop och Maniac cop 2, men därefter är detinte så mycket liv runt henne.

Filmen är rätt så dum, banal, platt och bedrövlig,men jag lockas av att se den ändå.

Recension: Fright Night (2011)

2012-02-03T23:04:00.000+01:00

FrightNight

Regi:Graig Gillispie

2011

Horror

I ett litet bostadsområde i närheten av Las Vegas bor Charley med sinmamma. Han är väl inte skolans coolaste kille med har ambitioner att i allafall inte längre vara den nörd han växte upp som. När en av hans fornanörd-polare säger sig ha bevis för att Charleys nya granne är vampyr vill hanhelst bara slå ifrån sig det som fantasier, men händelserna som börjar ske ärallt för misstänka för att vara helt oskyldiga. Snart är även Charley övertygadom att Jerry, som grannen heter, verkligen är vampyr. För att besegra honomsöker han upp Peter Vincent, en självutnämnd vampyrdödare som gör egna showerpå temat och, även om han främst är showman, besitter oerhörda kunskaper påområdet.

Charley spelas av Anton Yelchinsom gör ett bra jobb i filmens huvudroll. Som vampyren, för Jerry är verkligen en vampyr – det ärinte bara Charleys misstankar, spelasav Colin Farrel, som jag gissar ärfilmens stora dragplåster skådespelarmässigt. Han gör också väldigt bra ifrånsig och den tredje viktiga rollen, den som den hysteriske Peter Vincent görs av DavidTennant. Självklart finns det andra små viktiga roller som vänner ochflickvänner men det är ändå av underordnad betydelse hur viktiga den än ar förhelheten.

Självklart har jag settoriginalet, för det här är en nyinspelning, men fram till att jag verkligen sågden här hade jag inga som helst minnen av den. Jag har för mig att jag inte gilladeden så mycket, men jag såg den när den var ny och det är ju en herrans massa årsedan nu. Det behöver inte betyda att mitt minna tjänar mig den här gången.Saker och ting förändras över tid, eller åtminstone våra minnen av dem ochdärmed inte sagt mer om den saken.

Men när jag började titta fickjag i alla fall några minnesbilder från originalet. Inget så där som jag kanpeka på utan mest abstrakta tankegångar som inte gör att beskriva på ett enkeltsätt. Jag inser att en del scener är ganska likt kopierade medan andra är heltnya och att de onekligen är frågan om en modernare tappning av historien. Detär bra, jag hade inte gärna velat ha en film som försökte fånga 80-talet somfanns i originalet. Det är helt enkelt en 2000-tals film och det är precis vaddet ska vara, man flyttar tid och rum till en plats som passar sig isammanhanget.

Hur blodig originalet var har jaginga minnen av, men här finns det scener som verkligen inte skäms för sig i det avseendet. Det mestaär förstås gjort i en datorn, eller ser ut som det är gjort i en dator, men detgör ingenting. Man har lyckats bra med det man har företagit sig och det måsteinte alltid vara gjort av latex för att en effekt ska se bra ut. Det är kanskeinte traditionellt men det är snyggt och passar in i tiden.

Historien i sig är ganskatramsig, men utger sig heller inte för att vara något annat. Jag vill intekalla det för en skräckkomedi, det är för mycket sagt, men humorn ärotvivelaktigt medveten och lättar upp stämningen. Man har helt enkelt inte haftnågon ambition att skapa en skrämmande skräckfilm utan snarare en underhållandeoch lättsam film (fast med ett mindre lättsamt tema). Detta är också något jagminns från originalet och det var sannolikt därför mina minnen av den inte ärhelt positiva.

Så… utan att gå på djupet ochåterse originalfilmen från 1985 vill jag påstå att det här den merunderhållande filmen av de två. Den är inte utan problem men som underhållningbetraktad klart lyckad!

Recension: Mirrors 2

2012-02-03T18:44:00.000+01:00

Nu är det två år sedan AlexandreAjagav oss Mirrors, en film som jag inför den häruppföljaren inte hade en smack minnen av. Undan för undan återkom dock vissaminnen även om det egentligen var gissningar om att det och det kunde ha hänt iförsta filmen. Nu tror jag i och för sig inte att man är i så stort behov attha första filmen i minnet när man ser den här heller, den står helt på egna benäven om det självklart finns en liknande röd tråd här. Det finns en värld bakomspeglarna och får man se sin egen spegelbild leva ett eget liv är man ganskailla ute, det kan inte sluta annat än med ond bråd död egentligen. Sen finnsdet en annan historia också som känns halvt kopierad från de asiatiskaspökfilmerna där man måste hitta kroppen av en ung tjej som blivit förorättat(läs: mördad). Den första filmen var i och för sig en version av Intothe Mirror,som självklart hade en koreansk titel också som har jag glömt nu, men det härär bara en uppföljare. Inte dålig på något sätt egentligen, bara tråkig ochintetsägande.

4/10